– Jag hade svårt att se mig själv i yrket, teknik och motorer var inte riktigt min grej. Jag trodde också att det var ett ensamt och osocialt yrke. Men jag som arbetar på persontåg har alltid minst en ombordkollega med mig bak i tåget och jag träffar oftast andra kollegor både före och efter mina arbetspass, säger hon.
En och annan hajar till när det kliver ut en tjej med hästsvans ur det stora loket som just dundrat in på perrongen i Luleå.
– Det är inte vad folk förväntar sig, säger Lisa.
Hon är road över situationer som kan uppstå när våra fördomar om mans- och kvinnoyrken blir synliga.
Som ibland när Lisa står och pratar med en manlig konduktör och det kommer resenärer som vill fråga henne om biljetten.
– Jag kör, du får fråga min kollega här, säger jag.
– Det kan vara roligt att överraska. De tar för givet att jag serverar kaffe och att mannen kör.
Lisa Nordberg jobbade inom livsmedelshandeln i 20-årsåldern. Hade hon stannat kvar där hade inkomsten i dag legat på 23 000 - 24 000 kronor i månaden, gissar hon.
– Nu tjänar jag 32 000 kronor i månaden. Det var ett bra val att bli lokförare, säger hon.
Men vägen till yrket var inte spikrak, trots att hon arbetat på tåg ända sedan 2000, först i kafévagn och med servering, senare som tågvärd och konduktör/ombordansvarig.
– Det var en slump att jag blev lokförare, säger Lisa.
En kollega tipsade om lokförarutbildningen. Lisa tvekade, men sökte och kom in. Då tackade hon nej, bland annat för att hon hade en son på tio månader hemma, men också på grund av sina tvivel kring yrket.
En klok chef på utbildningen övertalade henne att behålla platsen, samtidigt som hon fick anstånd med att börja ett år senare.
– Jag behövde den tiden för att bearbeta mina tankar kring att bli lokförare. Och jag är jätteglad att jag bestämde mig för att våga ta steget, säger Lisa.
Det går utmärkt att arbeta som lokförare även som förälder, tycker hon.
Hon trivs mycket bra med sina kolleger, att de flesta är män är inget hon tänker på.
Vad säger andra kvinnor när du berättar att du är lokförare?
– Men gud vad spännande, säger de. De flesta blir nyfikna och vill höra mer. Och jag vill gärna ha fler kvinnliga kolleger, säger Lisa.
Hon tycker att kvinnor oftare borde våga ta sig in på manliga arbetsplatser.
– Killar vågar mer, de tänker att det där klarar jag av. Tjejer "sejfar" (vill vara på den säkra sidan) och håller sig till vad andra tjejer gör, till bekvämlighetszonen. Men att ta ett steg utanför den kan vara högsta vinsten.