Lisa och Anton har dokumenterat allt som inträffade före, under och efter förlossningen.
Efter flera dygn med värkar och utan sömn var Lisa Liikamaa helt utmattad på kvällen den 23 juni i år. Då hade hon och hennes sambo Anton Sundberg skickats mellan förlossningsavdelningen på Sunderby sjukhus och patienthotellet. Lisa hade fått fyra så kallade sovdoser med morfin och bricanyl, utan någon information om varför.
– Vi har fått veta efteråt av barnmorskan som förlöste oss att de försökte skjuta upp förlossningen eftersom de inte hade tid att ta emot oss. Jag förstår inte varför de inte var ärliga från början, de hade kunnat hänvisa oss till Gällivare eller Skellefteå. I stället fick vi vara två dygn på patienthotellet i ovisshet. Lisa mådde jättedåligt och kräktes, säger Anton.
Han tillbringade den mesta tiden innan förlossningen sittandes i ett väntrum trots att han hade testats negativ för covid-19.
Dagarna före förlossningen hade Lisa blivit undersökt av ett tiotal olika läkare och sjuksköterskor, men det enda hon fick veta var hur många centimeter hennes livmoder hade öppnat sig. När det till slut blev dags för att föda, visste hon inte vad hon kunde förvänta sig. Hon hade hört att epiduralbedövning skulle vara effektivt, så hon bad om att få det.
– När narkosläkaren stack mig kände jag hur det blixtrade till i benen och jag tappade känseln från midjan och nedåt. När jag efter en stund frågade läkaren om det skulle kännas så, sade han att han var osäker på om han hade stuckit rätt.
Läkaren gjorde om bedövningen utan att informera om att det innebar ytterligare en risk och efter ungefär en timme fick Lisa en dundrande huvudvärk. Hon hade svårt att andas.
Klockan 04.18 på morgonen den 24 juni föddes lilla Joline. Lisa kunde se, men inte känna, att hon födde barn. Hennes enda upplevelse var den fruktansvärda huvudvärken. När hon skulle duscha efter förlossningen höll hon på att svimma och fick lägga sig igen. Lisa och Anton blev kvar i förlossningsrummet till klockan sju innan de fick ett rum.
– Värken i huvudet blev bara värre och värre, men personalen sade att det är ansträngande att föda barn och att det var spänningshuvudvärk.
En sköterska som kom för att städa ur rummet efter ett annat par såg att Lisa mådde dåligt. Hon sade att det kunde vara en biverkning av epiduralbedövningen. Om sprutan hamnar fel och gör hål i den hårda ryggmärgshinnan kan ryggmärgsvätska börja läka ut och orsaka huvudvärk.
– Vi frågade alla som kom in om det kunde vara det som hade hänt och om jag kunde få göra en bloodpatch.
Bloodpatch innebär att blod tas från patienten och injiceras för att täppa till läckaget.
– Smärtan i huvudet, nacken och ryggen blev värre för varje dag. Jag kunde varken ta hand om mig själv eller Joline. Jag fick Alvedon, Ipren, koffeintabletter och blev tillsagd att jag bara skulle vila.
Dagarna på BB-avdelningen flöt ihop. Lisa kunde bara ligga raklång i sjukhussängen och blunda. Toalettbesöken var en plåga, Anton fick mata henne och hon kände att ingen förstod hennes situation. Först efter flera dagar, blev hon vid två tillfällen erbjuden ett bäcken i sängen för att kunna kissa.
– Personalen hade mycket fokus på amningen, men inte på i vilket skick jag var i. Det blev omöjligt för mig att amma.
Den 25 juni fick hon genomgå en kallad sphenopalatineblockad mot huvudvärken, där nerverna i näsans bakre del blockeras. Den hjälpte inte. Den 26 juni fick hon veta att hon skulle få göra en bloodpatch. Hon fick veta att det fanns risker, men ingen kunde ge information om vad riskerna innebar.
– Jag bad narkosläkaren lova mig att jag inte kunde dö. Det var det enda jag brydde mig om i det läget. Jag ville bara få en möjlighet att vila från smärtan om så bara för en stund och kunna ta mig an mitt barn på riktigt.
Men trots bloodpatchen fanns huvudvärken kvar.
"Om vi skulle våga skaffa ett till barn vill jag aldrig föda på Sunderby sjukhus", säger Lisa.
Den 27 juni erbjöds Anton och Lisa att få åka hem. De fick veta att det inte fanns något mer att göra för Lisa.
– Jag tänkte att jag bara ska vila bort det här och om personalen kände sig trygg i att skicka hem mig i det skick jag var så var det lika bra att åka hem.
Lisa hade frågat en av sköterskorna om det fanns en risk att hon hade fått eller kunde få en hjärnblödning. Hon fick till svar att hon bara var väldigt spänd. De åkte hem och Lisa ringde till sin mamma som kom för att hjälpa henne att duscha. Men hon mådde alldeles för dåligt och de fick avbryta. Dagen efter fick hon hjälp av sin mamma med att tvätta sig i sängen.
– Då kände jag verkligen hur förnedrande allting hade varit. Jag hade inte duschat sedan innan förlossningen och jag var så smutsig. Det var bara tur att jag inte fick någon infektion.
Den 29 juni, fem dagar efter förlossningen, var Lisa fortfarande i så dåligt skick att hon inte kunde lämna sängen. Anton bestämde då att de måste åka in till sjukhuset.
Lisa hamnade ensam på akuten och låg där i tre-fyra timmar innan hon blev inlagd på BB eftervård, dit Anton och Joline sedan fick komma efter negativa covid-test.
Den 30 juni undersökte en neurolog henne och konstaterade att allt såg bra ut, men han skickade ändå en remiss till röntgen. Den visade att Lisa hade en fem millimeter stor blödning i hjärnan, ett så kallat subduralt hematom. På röntgenbilderna hittade man även något som beskrevs som en ”ring” runt hypofysen. Ringen visade sig senare vara ännu en blödning.
– Det kändes som om läkarna försökte förminska det, de sade hela tiden att blödningen var väldigt liten.
Joline föddes frisk och är en pigg liten bebis.
De blev kvar en vecka i Sunderbyn. Eftersom Lisa sedan tidigare har en tumör i armen och fått sjukvård för det vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå kontaktade hon sin läkare där som ringde till Sunderby sjukhus. Den 2 juli ansågs Lisa återigen färdigbehandlad i Sunderbyn och skickades hem. Men efter att läkaren i Umeå hade kontaktat Sunderbyn blev de ombedda att komma tillbaka.
De blev inskrivna på den gynekologiska avdelningen och det var inte förrän nu som Lisa fick planerad smärtlindring. Nya undersökningar följde, nya läkare. Lisa tvingades dra sin historia om och om igen. Den 11 juli skickades hon och familjen med flyg till Umeå. Hon skrevs in på strokeavdelningen, där hon fick smärtstillande- och blodförtunnande läkemedel.
– Ingen gav mig blodförtunnande förrän dagen innan vi flögs till Umeå, vilket jag fick till mig att jag borde ha fått så fort jag blev sängliggande, för att undvika blodpropp
På måndagen den 12 juli, 18 dagar efter dotterns födelse, kunde Lisa äntligen stå upprätt och byta Jolines blöja för första gången. Hon genomgick en ögonundersökning och en ny röntgenundersökning.
– Efteråt kom läkaren och sade: "Det finns både bra och dåliga nyheter. Allt ser bättre ut, förutom att blödningen har vuxit".
Lisa känner en stor sorg och ilska över att hon utsattes för så mycket lidande, som hon menar hade kunnat undvikas.
Lisa fick läsa i journalen att blödningen hade vuxit med en millimeter. Hon fick veta att hon skulle genomgå en provtagning som var tvungen att tas på morgonen innan hemfärd. Men av någon anledning antecknades inte provtagningen i Lisas journal och genomfördes därför aldrig.
Den lilla familjen fick än en gång återvända hem, utan någon information eller planering framåt.
– Sedan dess har vi varit hemma med hjälp av medicinering. Vi har haft uppföljning via telefon med en läkare i Umeå en gång, där jag endast fick veta att deras förhoppning var att jag skulle bli helt återställd och att de förstod att allting kändes läskigt.
Huvudvärken och blödningen i hjärnan orsakades av ryggmärgsbedövningen, det har Lisa fått svar på. Hur blödningen i hypofysen uppstod har hon fortfarande inte fått veta. Upplevelsen av att hon i ett sådant utsatt tillstånd som hon har varit har förminskats, blivit ifrågasatt och dumförklarad är svår att hantera. Anteckningarna i hennes journal stämmer inte heller överens med det som hänt, menar hon. Trots det som hände henne har hon fått höra från sjukhuspersonal att hon inte ska vara rädd för att ta ryggmärgsbedövning igen vid en eventuell graviditet i framtiden.
– Jag kommer aldrig mer att våga föda barn i Sunderbyn. I efterhand har de läkare jag har pratat med sagt att det inte går att skjuta upp en förlossning, men jag önskar att jag hade fått komma in tidigare och att jag hade vetat om riskerna med epiduralbedövning. I så fall hade jag aldrig, aldrig tagit den.
Lisa är fortfarande inte helt återställd och senaste tiden har hon drabbats av magsmärtor. "Jag har frågat läkare om det beror på medicinerna jag tar, men har inte fått veta vad det beror på".
På grund av pandemin ställdes föräldrautbildningen in och Lisa fick inte veta vad en epiduralbedövning kan medföra för risker varken på mödravårdcentralen eller senare på förlossningen i Sunderbyn.
Huvudvärk har hon fortfarande dagligen, men den är inte längre lika intensiv. Lilla Joline är en pigg och nöjd liten bebis och livet har sakta börjat återvända till det normala för den lilla familjen. Lisa vet fortfarande inte om hon kommer att bli helt återställd och hon har återkommande mardrömmar om att hon, eller Joline, ska dö.
Lisa och Anton har anmält hela händelseförloppet till Patientnämnden och till försäkringsbolaget Löf. De har också för avsikt att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.
– När jag tänker på vad vi har varit med om så känns det helt overkligt. Det som inte händer, det hände oss och man gjorde inte fel en gång, utan man fortsatte att göra fel gång på gång. Det känns som om jag misshandlades både fysiskt och psykiskt när man drog ut på mitt lidande.