Inom Region Norrbotten görs i dag varken inseminationer med donerad sperma eller provrörsbefruktning.I Norrbotten finns inte heller några privata kliniker som utför dessa behandlingar. Liviokoncernen driver fertilitetskliniken på Norrlands universitetssjukhus i Umeå, dit patienter från Norrbotten remitteras.
Camilla Stenfelt är verksamhetschef för Livio Gärdet i Stockholm och har ett särskilt ansvar för just donationer.
– Sedan lagstiftningen ändrades 1985 används bara donatorer som barn senare kan få identifierande information om. Inom Livio gör vi en del utredningar av egna donatorer men vi köper också sperma från Karolinska sjukhuset, European Spermbank och från Cryos, säger hon och tillägger att de två sistnämnda är stora, danska spermabanker.
– I de fall då vi köper in sperma från banker utomlands så krävs det att de gör samma typ av utredningar av sina donatorer som vi.
En spermadonation måste vara altruistisk. Det innebär att avsikten måste vara att hjälpa och donationen ska inte ske i vinstsyfte. Den som lämnar sperma får en ersättning på 600 kronor.
– Själva utredningen får man inte betalt för och man behöver ju träffa läkare vid några tillfällen. Sedan ska man lämna ett spermaprov som ska tåla att frysas, tinas upp och fortfarande hålla god kvalitet. Donatorn ska träffa en beteendevetare och de som inte har sunda avsikter om donation sorteras bort. Den som donerar ska veta att den inte har några rättigheter, eller skyldigheter för den delen, säger Camilla Stenfelt.
Provtagning sker också för genetiska sjukdomar och de som anmäler sig till donation får också uppge i den hälsodeklaration de fyller i om de känner till några ärftliga sjukdomar i sin släkt. Redan efter den första kontakten sorteras 90 procent av de tänkbara donatorerna bort. De återstående tio procenten får lämna spermaprov. De vars sperma inte uppnår kvalitetskraven väljs bort.
– Kraven är väldigt stränga. Alla våra donatorer måste legitimera sig varje gång de kommer till kliniken för att donera, burken lämnas in på labb och alla är märkta. Att någon utomstående skulle kunna blanda in sin egen sperma är inte möjligt, säger Camilla Stenfelt.
Hon påpekar att det före 1985 såg helt annorlunda ut.
– Det var ingen reglerad verksamhet, jag tror inte ens att man hade ett särskilt laboratorium för det här. Sperman drogs upp i en spruta och inseminerades. I dag måste den frysas in och vara i karantän i sex månader. Nya infektionsprover tas och kontrolleras och först därefter kan sperman användas.
Camilla Stenfelt förstår att avslöjandet om "spermadoktorn" kan leda till oro för de som genomgår eller ska påbörja en behandling, men tror ändå att de allra flesta som kommer till kliniken känner sig trygga. De som får barn med hjälp av donerade ägg eller spermier är också skyldiga att berätta det för barnen enligt föräldrabalken. Barnen ska också informeras om rätten att få reda på den biologiska donatorns identitet.
Enligt henne är det relativt svårt att hitta donatorer och Sverige är långt ifrån att vara självförsörjande på området.
Vad är det vanligaste skälet till att män väljer att donera sperma?
– De som gör det vill hjälpa andra. En del av dem är donatorbarn själva och vet att det behövs. Det är jättefint, tycker jag.