Lenita Ericson: "Då blir jag riktigt förbannad"

"Hej Lenita. Nu har jag mycket att berätta..."

Varje vinter, några dagar in på det nya året, öppnar Lenita Ericson, 49, brevet till sig själv. Det brev hon skrivit ett år tidigare, där hon sammanfattar sina drömmar, förhoppningar och mål. Där hon berättar om året som gått, vad som hänt, vilka människor hon umgåtts med och hur hon har mått.

– Man kan säga att jag är brevvän med mig själv, säger hon.

– Det skapar en självdistans. Jag kan förstå vad som händer i och utanför mig själv på ett mycket bättre sätt. När jag läser det jag har skrivit så kan jag känna: "Fasiken, Lenita. Du är ju en ganska bra person".

Nästa vinter kommer Lenita Ericson att skriva om hur hon röstades fram till kommunalråd i Luleå. Hon kommer att försöka sätta ord på den magiska känsla hon upplevde när omröstningen var klar och hon förstod att hon hade besegrat både Carina Sammeli och Emma Engelmark, att hon skulle ersätta Yvonne Stålnacke.

– Jag tror aldrig att jag har varit med om ett så euforiskt ögonblick. Ja, eufori är faktiskt rätt ord. Farligt på något sätt. Den kan nog bli som en drog den där känslan.

Lenita Ericson föddes på Gällivare BB för snart 49 år sedan. Sitt första levnadsår tillbringade hon tillsammans med mamma och pappa i Kardis utanför Pajala. Sedan gick flyttlasset mot Haparanda.

Men det är Karesuando som framkallar flest barndomsminnen.

– När mamma och pappa separerade så träffade mamma en tullare från Karesuando så vi flyttade dit när jag var sex år. Det var där jag gick grundskolan, ettan till åttan, och på ett sätt är det väl den tiden jag minns mest från min barndom. Det var där jag präglades mest under mina uppväxtår.

– Jag var ju en nyanländ kan man säga, en utböling som skulle integreras. Jag fick gå hemspråksundervisning för att lära mig finska så att jag kunde anpassa mig.

Karesuando ligger precis på gränsen till Finland. Lenita Ericsons skolkamrater var samer, laestadianer, tornedalingar och lantalaiset (en befolkningsgrupp i svenska Lappland).

– Det var en kulturell smältdeg som jag tidigt tyckte var jättespännande. Jag minns att jag frågade mina klasskompisar: "Va, har ni ingen TV hemma?", "Får inte du läsa böcker?" och "Vad händer om du blir kär i en kille?".

Det fanns mycket som hon uppskattade med Karesuando.

– Det var nära till naturen och tystnaden. Jag fick lära mig göra upp eld och vara ute i skogen. Det kan vara min personlighet, men det var nog också där jag lärde mig att vara rak på sak. Inte tjorva till det så mycket.

Det var under de där åren hon för första gången introducerades i politiken, även om hon inte då förstod det själv.

– Mamma var med i Unga örnar och jag minns att hon hade den där Röda sångboken hemma. Jag satt ofta och sjöng sånger som "Where have all the flowers gone" och "Internationalen", men jag förstod inte då vad det var för typ av sånger. Sen trodde jag att jag gjorde ett aktivt val när jag gick med i Socialdemokraterna (skratt).

Vi sitter på ett café utanför Luleå, Lenita Ericsons hemstad sedan 14 års ålder. Det är molnigt och blåsigt, men regnet håller sig borta. Hon njuter för tillfället av något som kan liknas vid semester.

– Jag vet inte om jag formellt har semester. Jag är ledig, men har på telefonen och kollar mailen.

Fram till årsskiftet, då hon tar över som kommunalråd efter Yvonne Stålnacke, sitter hon kvar som ordförande i Stadsbyggnadsnämnden. Men under sommaren påtar hon mest i trädgården, läser böcker och skriver.

– Jag tycker om att skriva. Det kan vara lite barnsligt, naivt och dagboksaktigt mellan varven, nästan lite vardagsfilosofiskt. Mitt i alltihop blir det en dikt eller novell.

– Jag har papper överallt. Små anteckningsböcker som är halvfulla. De ligger i lådor, i skåp.

– Nej, jag tror inte det. Jag skriver för mig själv.

Hon har just kommit hem från Gotland, efter sitt första besök någonsin under politikerveckan i Almedalen.

– Jag har alltid varit skeptisk till Almedalen och innan jag blev politiker kunde jag uttrycka mig på ett och annat sätt om det.

– Mingelparty, massa rosé, klubben för inbördes beundran. Men det var mycket bättre än jag hade förväntat mig. Jag tror dock att framgångsreceptet är att ha en väl bokad kalender. Man kan inte åka dit och tro att man ska kunna mingla runt, det är inte så enkelt.

Den här sommaren skapade politerveckan i Almedalen extra stora rubriker då den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) tilläts att närvara.

– Jag märkte inte av det där så mycket på plats. Jag bestämde mig för att jag skulle vara där utan dem i åtanke, att jag inte aktivt skulle gå och söka efter dem. Men inför resan dit, när vi fick ett nummer till en "tjänsteperson i beredskap" som vi skulle ringa om något hände. Det är klart att då kändes det lite... Man hoppades ju att man aldrig skulle behöva använda det numret.

– Är man en organisation som så uppenbart står för antidemokratiska uppfattningar och faktiskt agerar också... Det känns inte så bra. Det skulle vara bra att titta på hur man skulle kunna begränsa, men jag vet inte hur. Det är svårt att veta hur man ska lagstifta mot det, det är en farlig väg att gå. Men man kan inte bara låta det vara som att de bara är en organisation som alla andra med yttrandefrihet. Man behöver hantera det på ett särskilt sätt, men jag vet inte hur. Jag är inte jurist i botten, jag är beteendevetare.

Det politiska klimatet i Sverige har förändrats drastiskt de senaste åren. Alliansen tappar ständigt mark samtidigt som Sverigedemokraterna växer sig starkare. Enligt Svensk väljaropinion, en sammanställning av opinionsmätningar gjord i juni, har SD ett stöd på 18,6 procent. Endast Socialdemokraterna är större med 28,4 procent.

Lenita Ericson ser dock positivt på framtiden.

– För två-tre år sedan började jag bli riktigt rädd faktiskt. Rädd för vad som håller på att hända. Man tänkte tidigt Tyskland, innan Hitler. Riktigt obehagligt. Samtidigt tycker jag mig se en motkraft, jag ser mycket positivt också. Jag läste till exempel igår att sannolikheten att bli utsatt för brott i Sverige minskar.

Samtidigt varnar hon för den bild som alternativ media skapat av Sverige.

– Auktoriteter har snart ingen ställning, vi litar inte längre på experter. Folk litar på sina egna känslor. Det är jätteallvarligt. Vi behöver öka folkbildningen och stärka universiteten. Det ska inte vara experter som styr, jag vill inte ha den typen av elitism, däremot behöver de som styr lyssna mer på experter.

Hon tar upp Donald Trumps USA som exempel.

– Där går utbildningsnivåerna ner och det växer fram en underklass. Jag tror att det är en klassisk socialdemokratisk politik som behövs. Jag tror att det behövs mer socialism i hela världen, absolut.

Hon fortsätter:

– Jag är inte orolig för just främlingsfientlighet i sig. Jag är orolig för de orättvisor och de ojämlikheter som håller på att växa fram där den typen av fördomar och synsätt föds.

– Inte på sistone. Utan enligt mitt sätt att se på det under en längre tid. Med Stefan Löfven i spetsen känner jag igen politiken igen. Även med Håkan Juholt gjorde jag det.

– De var pragmatiker och det funkade ju då, Sverige gick bra. Det var en slags liberal våg som trendade i samhället och i hela världen. Det var mycket individualism, alla skulle bestämma själva. Det var lite amerikanskt: Kör på, ta dig fram. Det påverkade ju även ett parti som Socialdemokraterna. Men jag tycker till exempel att vi har gått jättefel i det här med friskolor.

– Vi har släppt det för fritt. Det handlar om alltifrån religiösa friskolor eller andra skolor som med nöd och näppe följer lagarna. Skolan är någonting som vi gemensamt ska ta ansvar för, fullt ut. Det är jätteviktigt. Det fria skolvalet har inte varit till gagn för folkbildning och utbildning.

När Lenita Ericson tar över som kommunalråd i Luleå står hon inför en rad utmaningar. Hon nämner bostadsbristen, men poängterar att det i hennes roll inte kommer att finnas några specifika områden som är viktigare än andra. Helheten är A och O.

Däremot anser hon att det är viktigt att politker föregår med gott exempel, att de är förebilder.

– Vi måste prata om tolerans och öppenhet. Jag tror även att feminism och jämställdhet mellan män och kvinnor kan vara pilen som trycker fram annan tolerans. Vi måste fortsätta sikta mot jämställda ledningsgrupper, jämställda styrelser och så vidare.

– Ordet i sig är inte viktigt. Men innebörden. Män och kvinnor ska ha samma förutsättningar i livet. Det där har jag stött på så många gånger från det jag var liten och jag har alltid blivit riktigt förbannad.

– Att min åsikt inte tas på allvar, det har jag upplevt sen jag var barn och gick i skolan. Sen vid 20 års ålder började jag märka att det i högre utsträckning verkar vara män som sätter hinder för mig, som inte tar mig på allvar, som förlöjligar eller gör mig osynlig. Först tänkte jag ju att det var fel på mig. Men sen när man upptäcker att "fasiken, såhär är det ju för alla kvinnor". Alltså den ilskan... Jag kan fortfarande bli så himla arg ibland, det både hjälper och inte hjälper.

– Ja, litegrann. Det var något jag tänkte på i Almedalen faktiskt. När det är så mycket folk och man samlas och tar i hand. Det är först när jag säger min titel som jag riktigt kan förväntas vara en beslutsfattare att ta hänsyn till på riktigt. Men jag kanske är överkänslig, jag minns bara att det var några gånger jag tänkte på det. I Luleå känner jag faktiskt inte av det alls. Men det är klart, de flesta i beslutsfattande ställning här har träffat mig och bildat sig en uppfattning om mig som person. Det brukar vara ett bra sätt att komma förbi stereotyper och fördomar.

Samtidigt som Lenita Ericson kan bli riktigt förbannad och trött när hon stöter på fördomar så har hon bestämt sig för en sak:

– Oavsett vad jag gör i livet så tänker jag aldrig bli cynisk och bitter. Om vi tar SD och Donald Trump som exempel så kan det ju vara lätt att tappa tron och tänka att allt är kört. Men jag kommer alltid att hela tiden försöka se det positiva och fokusera på det jag faktiskt kan göra. Inte fastna i det bittra.

Men ibland tar känslorna ändå överhanden. Då har hon ett knep. Hon sätter sig i bilen, kör halvtimmen ut mot sommarstugan på Trundön och avreagerar sig till musik.

– Jag skulle inte klara mig utan musiken. Jag lyssnar på allt, men om jag till exempel varit arg på dagen kan jag sätta på "Black Betty" med Ram Jam. Jag sjunger och skriker i bilen. Förresten, apropå sjunga högt i bilen. Jonas Gardell! Hans "Aldrig ska jag sluta älska dig". Gud, jag har suttit i bilen och tårarna har bara sprutat. Samtidigt som jag har hoppats att ingen ser mig.

– Ja, men jag är ingen naturbegåvning på något sätt. Men det är ett bra sätt att få ner andningen, att använda magen. Man ska ju alltid vara så behärskad, speciellt som politiker. Jag tycker inte om det. Det är en prövning.

– Inte skälla ut. Men jag är nog en person som säger vad jag tycker. Som tjej ska man ju inte vara arg. När jag var liten älskade jag leken Herre på täppan, det var underbart och jag var ganska bra på det. Men sen fick man ju lära sig att man skulle ta hänsyn och vara den snälla. Det har väl gått sådär (skratt).

Lenita Ericson har svårt att lämna kvar politiken på jobbet när hon kommer hem. Hennes man Peter är lika intresserad av att diskutera och debattera.

– Vi pratar jättemycket politik, ibland slutar det med gräl. Vi älskar att diskutera, det är en del i varför vi för 20 år sedan blev kära.

Hon har även en son och en bonusdotter, Patrik och Magdalena (båda 28 år), och så har hon två barnbarn.

– Lukas fyller fem år i september och Filip är två.

– Vad tror du (skratt)? Patrik kan säga på skoj: "Morsan, Lukas kompis farmor har bakat bullar i helgen". Men jag gjorde faktiskt pannkakor förra gången de hälsade på.

– Jag tror att jag är en farmor som läser mycket sagor. Om det är något jag vill att de ska ha med sig så är det att få diskutera, argumentera, kunna få rätt ibland och läsa mycket sagor.