Från sin semester i Rom följer kriminologen Leif GW Persson polisarbetet i Boden. Han menar att polisen är inne i en intensiv fas för att ringa in den misstänkte mördaren. Men även om den misstänkte 22-åringen är skyldig så tror han inte på ett snabbt erkännande.
Så fort polisen får fram något som pekar mot att 22-åringen kan vara skyldig kommer det att presenteras för honom.
På rätt spår
- Det brukar inte leda till att de brister i gråt och erkänner. Men vad det kan leda till är att de ändrar position jämfört mot vad de tidigare sagt. De anpassar sig till sådant som det är meningslöst att ljuga om, säger Leif GW Persson.
- På det här viset håller man på och driver den här personen framför sig.
I den här processen vet ofta polisen att de är på rätt spår menar han.
- Det som är jobbigt är om man upptäcker att det här kan inte stämma, det måste vara någon annan. Då gäller det att kunna släppa det här och börja om från början igen.
Förutom de tekniska undersökningarna i bostad och bil, så söker polisen avvikelser i den misstänktes dator och mobiltelefon.
- De söker i allt som går att tidsrelatera. Särskilt viktigt är att se om han har brutit mot tidigare eventuella rutiner, säger Leif GW Persson.
- Till exempel om han ställt in något möte. Allt som kan indikera att det inträffat något extraordinärt. Det kan ju också vara ett sätt att styrka ett alibi.
Gradvist erkännande
Om den misstänkte 22-åringen är skyldig så tror han att ett erkännande kommer gradvis.
- Han gör medgivanden. Det här är mycket smärtsamt och om han nu har gjort det här så är det inte alldeles enkelt att förklara.
Men att pressa en misstänkt för hårt är inte rätt väg att gå.
- Om det är en klok förhörsledare så håller han inte på att skrika åt honom. Det brukar leda till att de går i baklås. Man ska prata lugnt och sansat. Och sen frågar man, ursäkta, du säger att du var där och där men enligt din egen telefon så var du där. Det är så man gör. Och då brukar det gå betydligt snabbare än om man håller på och gapar.