På ett sätt är det lätt att hitta likheter mellan medeltida korståg och dagens terrorister. Detta är en slående jämförelse man gör när man tar del av den danske historikern Villads Jensens breda exposé om korståg. Grundtemat är politiskt, geopolitiskt och religiöst, eller kampen mellan kristendom och islam. Ett ord som jihad används både då och nu.
I mera konventionellt historiskt sammanhang brukas främst termen korståg, när man under medeltiden upprepade gånger sände riddarhärar eller ordenskrigare för att befria Palestina från de otrogna, det vill säga muslimerna. Den enskilde riddaren eller elitkrigaren från skilda europeiska länder ”tog korset”, ställde sig på ett sätt i påvens tjänst. Så skedde efter att de fått löfte om att delta i plundringar om man lyckades storma någon borg.
Minst lika viktig var kyrkans försäkran om de stupades syndaförlåtelse, om avlat, eftersom man deltog i ett heligt krig. Historieböckerna brukar räkna upp en rad korståg, exempelvis det första, som resulterade i att Jerusalem intogs 1099. Ett annat ledde helt oväntat till att Konstantinopel stormades 1204. Därutöver förekom en hel rad större eller mindre välorganiserade ”tåg” under seklen fram till ungefär 1500 för att antingen försvara eller återta Jerusalem.
I geografiskt avseende nöjde man sig inte enbart med östra Medelhavsområdet. I den västra delen, närmare bestämt Iberiska halvön, har vi en flerhundraårig period med ”återerövring” när det muslimska Spanien steg för steg blev kristet.
Slutpunkten sattes 1492 när Granada intogs av Ferdinand och Isabellas trupper. Detta ledde i sin tur till den spanska expansionen till silvergruvorna i väster liksom att Columbus med sina legendariska seglatser kom till ”Indien”, vilket visade sig vara Amerika. Både Granada och Columbus hade därför något av korståg över sig.
Inte nog med sådana perifera insatser. Azorerna, Tanger och Grönland nämns i sammanhanget. I dessa fall tycks det ha varit fråga om att sprida det kristna budskapet, att frälsa hedningarna, istället för att kämpa mot islam.
Likaså får vi räkna tyskarnas och danskarnas insatser i Polen och Baltikum och då inte minst i Tyska ordens namn. Och ännu närmre i den svenska historien ligger korstågen från Mälar-dalen till sydvästra Finland. Viborg, Landskrona nära dagens Sankt Petersburg liksom Tallinn, som historiskt benämndes Reval, kan räknas in i denna nordiska expansion. Borgarna var inte bara stödjepunkter vid den svenska och danska militära expansionen österut. De var något av korstågsborgar, men inte riktade mot islam utan snarare nordeuropeiska exempel på kampen mot ryssen, de ortodoxtroende som stod i konflikt med den katolska kyrkan.
Associerar vi ytterligare på ordet korståg så kan man finna ett ytterst lokalt exempel och då bortom Villads Jensens mera europeiska framställning. Det gäller en förteckning över kyrklig och indirekt påvens skatteuppbörd från 1314, den så kallade sexårsgärden, som användes för att finansiera korståg. Listans grundform anger de nordligaste socknarna som var med och betalade, nämligen Umeå och Bygdeå.
Det för oss intressanta är ett senare tillägg i längden som anger Skellefteå med kapell i Lövånger samt Luleå med kapell i Piteå och Torneå. Kyrkplatserna vid älvmynningarna i övre Norrland börjar därmed skymta i ett europeiskt sammanhang. Är vi djärva i våra slutsatser kan man säga att så här tidigt var Norrbottens kustlands människor med om att betala de äventyr som förekom borta i Orienten.
På det sättet kan historia i stort och smått knytas samman. Villads Jensens exposé är intressant och tämligen lättläst även om de nära 400 sidorna vid första påseendet kan verka i mesta laget. Till det goda intrycket bidrar talrika färgbilder, där många kan sägas vara någorlunda samtida eftersom de hämtats ur illuminerade böcker från kontinenten.