Jag tar risken; att bli förklarad kulturfientlig eller antiintellektuell. I flera veckor har jag läst artiklar, sett tv-reportage, lyssnat på radioprogram om ett konstnärskap – utan att begripa ett smack. Det har handlat om konstnären Maria Abramovic, som besökt Sverige. Senast är hon och hennes konst föremål för en jätteartikel plus bilder i NSD (27/2).
Det sägs att hon vill framkalla kollektiv gemenskap för vilsna själar. En oantastlig strävan. Men hur? Exempel ges i NSD: I Grekland fick hon i fjol 3000 människor att hålla varandras händer i sju minuter! På Moderna Museet i Stockholm vill hon att besökarna ska slå sig ner vid ett uppställt långbord i entrén och räkna riskorn! Efter tre timmar sägs den avsedda effekten komma: ”Räkna ris, kom till min föreställning. Allt kommer att klarna.”
Jag har inget emot så kallade performanceverk. De kan provocera, skaka om, tvinga oss att tänka, att ta ställning. Men visst underlättar det om det som ska betraktas är en smula begripligt. I en av de mest välbesökta presskonferenserna i Moderna museets historia, enligt artikeln i NSD, förklarade hon sin metod; att göra konst av ingenting.
För den som vill förstå erbjuder hon en sex dagar lång specialkurs i total tystnad med bland annat slow motion promenader som hennes 29 särskilt utvalda assistenter i Stockholm fått genomgå. Resultatet är bland annat en kvinna som sliter sönder sitt hår med en stålborste i ena handen och en stålkam i den andra medan hon repeterar: ”Art must be beatiful, artist must be beatiful”.
Konstnären Maria Abramovic förklarar: ”Det är en sarkastisk metod… konst är farligt och störande. Konst är på allvar.”
Kulturartiklar/recensioner brukar följas av skribentens egna intryck, ros och ris, diskussion och omdömen, som hjälp till oss som läser. Men i en del fall tycks KONSTEN står över futtiga anmärkningar och egna tyckanden.
Jag tycker den här formen av knäfall inför en konstnär – och hon må vara en internationell stjärna – bidrar till förakt för kulturen.