Märit i Majgull Axelssons nya roman bär en börda inom sig som hon kallar Den stora hemligheten. Hon har burit den sedan tidigt 1960-tal men vill drygt femtio år senare få någon typ av avslut på hemligheten, som egentligen är ett sorts trauma belastat med skuld, men också inte så lite av hämndbegär.
Det är med blandade känslor hon stiger av tåget i Lund, en stad hon svor att aldrig besöka igen för 51 år sedan. ”Varför i all världen har jag gått av tåget i Lund?” frågar hon sig och får svar av Den Andra, den röst hon mer eller mindre ständigt har i huvudet, som kanske är den enäggstvilling till syster som dog vid födseln.
Ett tag i romanen kändes denna Den Andra lite malplacerad, men med tiden funkar det bättre.
”Ditt liv och mitt” är i sanning en berörande historia om sökandet efter sanning och en, som det står i försättsbladet, ”upprättelse för dem som inte räknades när svenska folket blev världsmästare i välfärd”. De som försvann på institutioner av olika slag, människor som var annorlunda än gängse mall och inte ansågs kunna ta hand om sig, ”den samhällets bottensats av individer”, som Alva och Gunnar Myrdal kallade dem.
Lars, Märits bror ”Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse”, var en av dessa som föll under benämningen ”sinnesslöa” och hamnade efter mammans tidiga död, då galenskapen bröt ut hemma, på Vipeholm, en av dessa institutioner.
Märit vill ha svar på vad som egentligen hände brorsan som var mammans älskling och en fena på att rita.
Det var länge sedan jag läste en roman så lätt skriven om ytterst tunga och brännande frågor. Majgull Axelsson berättar växelvis om nu och då i en skön blandning; om människor och familjer som gömt, glömt eller försökt förtränga dagar, stunder och upplevelser de gärna velat vara utan.
Men människan glömmer sällan, och nästan aldrig övergrepp. även om åren går och sår kan verkar vara läkta.
Axelssons roman har också på kontrafaktiska drag, alltså vad hade hänt om-frågor/reflektioner. Och de blir fler när Märit lämnar Lund och besöker barndomsvännen Kajsa, i alla fall umgicks de som små, i Norrköping och i hemmet där ”allt hände för tiotusen år sedan”.
En sorts uppgörelsens timma är slagen och romanen får nästan thrillerkaraktär, inte minst för att Kajsa visar sig vara sambo med Jonas, Märits hatade tvillingbror som dock är rullstolsbunden efter en stroke. Dagen till ära fyller Jonas och Märit 70 år.
När småpratet om egna livsvägar klarats av och Märit berättar varför hon hoppade av medicin-studierna och satsade på journalistik, pockar de väsentliga frågorna på, de om Lars, Den stora hemligheten och dylikt.
Och med Märit pushad av Den Andra.
Majgull Axelsson har på ren svenska skrivit en skitbra och smärtsam berättelse som bottnar i tunga men viktiga frågor. Och devisen, om det funnes någon, är: Bär inte på skit och diverse trauman, för de kan omvandlas i hat och irrationella handlingar.
Grattis ni som ännu inte läst ”Ditt liv och mitt”.