Vi börjar i green room. Kanske såg ni honom sitta i en av sofforna där under årets Melodifestival? David Lindgren Zackarias börjar i princip må illa bara vi nämner det.
– Tortyr alltså, ren tortyr. Det är så mycket känslor där i green room, jag blir helt matt bara jag tänker på det. Jag är gärna med och gör låtarna, men skulle helst hoppa över den där biten i sofforna.
Han medger dock att det är fint med Melodifestivalens koncept där låtskrivarna görs synliga.
– Det är ju sällan vi låtskrivare lyfts upp. Så det är bra egentligen, men jobbigt.
I år gick båda bidragen han varit med och skapat vidare, Robin Bengtsson gick till final och Lisa Miskovsky till Andra chansen. Störst skräll var det nog ändå ifjol när han var med i teamet bakom Clara Klingenströms Behöver inte dig i dag.
– Hon var tippad komma sist. Men så gick hon till final, det var en chock! Vi hade haft så mycket strul med den där låten under inspelningen. Bidraget blev det årets mest avskalade, bara hon på scen. Men det gick hem. Mycket kul!
Clara Klingenströms låt kom att bli den mest spelade mellolåten i radion under fjolåret. En som hörts mycket i år är Lisa Miskovskys bidrag, Best to come.
Hur känns det när du hör dina låtar på radio?
– Det är faktiskt lika häftigt varje gång. Jag blir så glad att någon valt dem! Själv lyssnar jag aldrig någonsin frivilligt på låtarna när vi är klara med dem. Då är man spyless dem. Men när de däremot spelas på radio skruvar jag upp. Det är underbart!
Just nu sitter han och skriver jullåtar till "fyra av Sveriges största artister, tyvärr inga jag får avslöja". Hemligt, hemligt. Det är även en hel del fix i vår med artisten Darin som är med i årets Så mycket bättre. David Lindgren Zacharias har jobbat med honom ända sedan Ta mig tillbaka kom år 2014, där Darin gick från att sjunga på engelska till att köra på svenska.
– Det hände något efter Darins svenska debut. Den gick ju så bra, så fler och fler började höra av sig. Sedan dess kan jag kunnat försörja mig helt på låtskrivande och producerande.
En gång i tiden var han även artist och framförde det han skrev på scen. Den som bodde i Luleå under 1990-talet eller i början av detta sekel minns honom kanske från någon av de konstellationer han spelade i. Dave Ave och Jung, bland andra. Sjungandes vid pianot, ofta tillsammans med Aron Tideström. På svenska, med en doft av Bo Kaspers.
– Det var ju mest rock som gällde här då. Man var den fula ankungen som höll på med pop. Men det lönade sig. Rockbanden fick bara grabbar på sina spelningar, vi fick brudarna, säger David och ler.
Han bor söderut nu men återvänder regelbundet, dels för att föräldrarna finns här, dels för att han fortfarande har uppdrag i det han en gång var med och startade; BD pop.
– Vi har byggt upp ett nätverk med runt 50 låtskrivare här uppe som jag hjälper att fixa upp bra folk till, som inspiration. Det är kul att se hur mycket driv som finns.
Han kommer hem till Luleå, men hemma är främst huset på Dalarö i Stockholms skärgård.
– Det känns så bra. Vi flyttade från stan för fyra år sedan. Barnen har gångavstånd till skolan, vi har 40 minuters bilfärd in till stan.
Med vi menar han frun tillika sångerskan Sara Zacharias och han. De träffades via gemensamma vänner år 2005 och gifte sig 2007.
– I Rom, ett sånt där bröllop i flera dagar. Vi bjöd 50 gäster, 48 kom. Det var helt fantastiskt.
Sara är i just Rom den helg David är uppe i Luleå. Men döttrarna Yael, 12, och Joni, 6, är med, och deras farmor Berit är plats när intervjun görs. Vi ses i det som tidigare var familjens stuga i Bensbyn men numer är permanentbostad för Berit och maken Göran. Han är, som engagerad körledare, iväg på musikaliska uppdrag när vi hälsar på.
– Göran spelade piano och barnen fick spela trummor till. Det var nog så musiken började för David och hans två systrar. Men sedan blev det ju fiol när du var tre, berättar mamma Berit.
David ler vid köksbordet.
– Ja, jag minns att jag bara fick spela på heltäckningsmatta för jag tappade den hela tiden. Det lät ju såååå illa. Pappa hade nog förhoppningar om att jag skulle bli violinist. Men nej, jag hittade pianot och det blev min grej.
Både David och Sara kommer från minst sagt musikaliska familjer. Saras far är någon varje svensk känner till; Ted Gärdestad. Död sedan 1997 men ständigt levande via sin låtskatt.
– Barnen börjar väl lägga ihop en del kring vem morfar var. Vi spelar ofta hans musik hemma. Han svävar liksom omkring oss, på något vis.
Flickorna kommer till köksbordet. Joni, sex år, kryper upp i pappa Davids famn. Hon berättar att även hon gör låtar nu.
– Mest på engelska.
Farmor tycker Yael ska berätta om sin nya karriär.
– Jo, jag dubbar filmer. Barnserier. Det är jättekul!
Det som upptar en stor del av Davids arbetsliv just nu är jobbet i konstellationen Jubël.
– Vi gjorde en cover på Dancing in the moonlight som plötsligt under pandemin blev radioetta i England. Men vi kunde inte åka dit förrän nu för ett par veckor sedan och då förstod man hur stort det var där. En servitris på en restaurang som var fullbokad trollade plötsligt fram ett bord när hon fick veta att vi var Jubël. Lite kul.
Avslutningsvis måste vi ju nämna hans namne, artisten och Let´s danceprogramledaren David Lindgren. De har haft en del kontakt då de båda två ofta förväxlas med varandra.
– Jag får liksom sviten per automatik på hotell. Det är enbart tack vare honom, utan tvekan.
David avslöjar att de två ska göra en grej ihop här framöver, hemlig än så länge. Många hemligheter i musikens tecken. Något som däremot inte är hemligt är att de äkta makarna Sara och David nu släpper nytt material, tillsammans.
– Den 20 maj kommer nya singeln, och i sommar blir det lite turné för henne. Till hösten kommer fullängdaren.
Fullt ös i musikfamiljen Lindgren Zacharias, med andra ord.