När Leninmuseet i Tammerfors grundades 1946 var huvudskälet att det var just där, i Folkets hus i Tammerfors i december 1905, som Lenin och Stalin träffades för första gången. De var där tillsammans med andra ryska socialdemokrater för att förbereda partiets fjärde partikongress. Kongressen anordnades dock i Stockholm i april 1906, de revolutionära politikerna ville komma lite längre bort från tsarens hemliga polis.
Stockholm, Helsingfors och Tammerfors spelade en stor roll i den ryska revolutionshistorien 1900–1918. Lenin besökte Sverige sex gånger under perioden och vistades även i Finland flera gånger under dessa år, bland annat gömde han sig i där i juli 1917, när revolutionärerna drabbades av ett bakslag i S:t Petersburg.
Mest känd är förstås Lenins och ett 30-tal andra revolutionärers otroliga tågresa från Schweiz, via Tyskland, Sverige och Haparanda till det kaotiska Petersburg. Det var Tyskland som ville få Lenin hem till Ryssland, för att på så sätt få till en separatfred med Tyskland under första världskriget.
Skälen för ett Leninmuseum var alltså goda och idén förverkligades i Folkets hus i Tammerfors och det lilla museet, som hyllade Lenin och hans politik, blev snabbt populärt, särskilt bland troende kommunister.
Sin höjdpunkt i antal besökare hade museet på 1970- och 1980-talen, när ryssar fick resa lite friare. Då kunde årligen 80 000–90 000 personer, ofta officiella sovjetiska delegationer med specialprogram, besöka museet.
När Berlinmuren revs och Sovjetunionen rasade samman fick alla som haft djupa förbindelser med Sovjet och kommunismen stora problem, så också Leninmuseet. I Östeuropa revs statyer på de stora ledarna ner och gator och byggnader bytte namn. Allt sovjetiskt skulle bort. Historien skulle börja nu och det gamla glömmas.
I Finland ville många på 1990-talet, även en del riksdagsmän, helt stänga museet. Så småningom segrade förnuftet, både i Östeuropa och Finland och fler och fler insåg att det var en stor del av sin 1900-tals historia man hade börjat förstöra.
Leninmuseet renoverades och utställningarna ändrades till att handla mer om relationerna mellan Finland och Sovjet/Ryssland och mycket mindre om Lenin och Stalin och revolutionerna 1917. I juni 2016 återinvigdes det nya moderniserade Leninmuseet, men i samma lilla lokal på andra våningen i Folkets hus, där revolutionsledarna träffats 1905.
Nu fanns alla hemskheter från Sovjetsystemet med, såsom fånglägren, hemliga polisen NKVD/KGB och flera revolutionärers öden. Jag slog upp ett för mig okänt namn, Jan Tshokke (Janus C’oke). Det visade sig vare en litauisk revolutionär som, liksom den unge Stalin, ville finansiera partiets aktiviteter genom bankrån. 1906 rånade han och hans kompisar den ryska statliga banken i Helsingfors, tvingades fly till Tammerfors, där Tshokke efter en lång skottlossning gav upp. Flera personer, varav två poliser, dog i samband med rånet och händelserna i Tammerfors. Tshokke dömdes till livstids fängelse, men avled där redan 1910.
Mycket av det som hände i revolutionshistorien i början på 1900-talet känns säkert ganska främmande för dagens svenskar. Att offra allt, även sitt liv, och vara så säker på seger så även våld kan användas för att snabbt nå målet år inte särskilt aktuellt i Sverige. Men på andra håll i världen finns revolutionärer, som IS-krigare, självmordsbombare och terrorister och närheten till dem känns allt mer påtaglig även i våra länder i norra Europa.
Att försöka glömma sin egen historia genom att stänga museer, ta ner statyer och monument och ändra i böcker är ingen bra metod. Historien kan inte börja med oss. Vi bör inte göra som revolutionärerna i Frankrike, som införde en ny kalender, som visserligen bara användes i ett tiotal år, där 1789 förstås var år 0. Låt Karl XII stå kvar som staty i Stockholm och låt Leninmuseet i Tammerfors leva.