När det är dags för 20-årsjubileum för Svartöns Blues släpper Ola Gustafsson en ny låt, tillägnad Stefan "Pygge" Björklund, som i dag lirar på en annan plats.
Som vi tidigare har berättat gick Stefan "Pygge" Björklund bort 2017, 63 år gammal. Då hade han brottats med en alkohol- och drogproblematik i många år.
När det är dags att fira 20-årsjubileumet för Svartöns blues, då får publiken chansen att höra en låt som är tillägnad "Pygge".
Låten är skriven av Luleå stora gitarrhjälte i dag, Ola Gustafsson.
– Han var en gudabenådad gitarrist och när jag var liten såg jag upp till honom. Jag fick också chansen spela med honom på Stadspuben, säger Ola Gustafsson som växte upp i samma kvarter som "Pygge", på Mjölkudden i Luleå.
– Jag ska inte säga att jag har gått i hans fotspår, men rent geografiskt har jag väl gjort det.
"Pygge" spelade bland annat med Norrbottenbanden Anton Svedbergs Swängjäng, Kornet och Rekyl. Han blev även omnämnd i det amerikanska magasinet "Guitarplayer".
Än i dag hyllas han av tunga gitarrister som Janne Schaffer och Jojje Wadenius, förklarar Ola Gustafsson.
– De tycker att han var lika bra som dem. Stefan Björklund var en gitarrist i absolut världsklass. Lite av en gitarrvirtuos.
Anders Wedin, ordförande i Svartöns Blues, berättar att allting började höstkväll för 22 år sedan i gamla Folkets hus i Luleå. På grund av pandemin har jubileet skjutits fram, men på trettondagsafton är det äntligen dags.
Ola Gustafsson och Anders Wedin låter sina gitarrer ljuda ut sina berättelser. I bakgrunden, Katarina Pettersson på trummor.
Sedan 2006 har priset som i dag heter Årets bluesperson delats ut. Ola Gustafsson är en av de som har prisats (2015).
Anders Wedin själv blev utsedd 2011.
När föreningen firar jämnt finns alla utom en av pristagarna på plats under trettondagsaftonen på Kulturens hus.
– Det är jätteroligt. Och det blir en bredd, för det är olika slags solister. Olika genrer. Sedan blir det väl någon Stoneslåt och så. Men det blir blandat och förstås en hel del blues, som sig bör, säger Anders Wedin.
Vad är det som driver dig att fortsätta?
– Att se en glad och lycklig publik. Att se att det rycker i benet på någon, eller att någon till och med dansar. Det är fantastiskt.
Men i grunden är det givetvis kärleken till musiken, konstaterar han avslutningsvis.
När jag lämnar replokalen på Bergviken ljuder två gitarrer sina historier, på ett oerhört vackert sätt. Om sorg och smärta. Om kärlek och glädje.
Om livet.