I en kommande roman i Luleåmiljö gick det inte att hålla emot. Romanens huvudkaraktär färdas från Porsön in mot Luleå och blir tvungen att kommentera det estetiskt uppenbara, att det är svårt att ha öga för någonting annat än industriellt damm och fulhet i största allmänhet.
Inte heller blir det bättre med parkinstallationerna, som arrangemanget med ett Barbados i låtsasformat i 17-gradiga Södra hamn. Ping-pong är det tänkt att menigheten ska spela där emedan det blåser klassiska tolv sekundmeter från söder, speciellt soliga dagar. Sist jag var där och kollade var det tomt på folk.
Längs Ceausescuallén, som jag kallar överdrivet breda Svartöleden, är någonting liknande på g. Nedanför Burströmska gärdan pågår ett modulerande av naturen som måste vara iscensatt av någon landskapsarkitekt med sinne för mardrömmar. Förvuxna installationer med skärgårdstema är min tolkning av de långa vasstrån som planterats tillsammans med häckar som redan skymmer utsikten ihop med imitationer av sjömärken. Ett tag såg det ut som om man längs vägkanterna odlat potatis. Att allt var genmanipulerat. Men den gången var det nog ett ofrivilligt ogräs.
Det man hoppas på är ett mirakel, någonting som ska göra Luleå skönt igen. Om det inte är priset ”Sveriges fulaste stad” man föresatt sig att vinna på stadsplaneringskontoret.