Efter att ha läst den första novellen i danskan Caroline Albertine Minors novellsamling ”Välsignelser” glömmer jag ganska omgående hur den slutar! Som om den vore alltför öppen i den ändan.
Å andra sidan minns jag huvudpersonen rätt väl. Plötsligt har hon en herdestund med en ny bekantskap och där händer något med henne som förändrar hela historien. Så blir det också när jag läser de andra sex novellerna, på sluttampen smiter de liksom runt hörnet och lämnar mig, men personerna blir kvar.
I den klassiska novellen skulle historien rotera i slutet, helst på ett sådant sätt att också läsaren vändes upp och ner. Den vägen går alltså inte Minor. Å andra sidan kan Minors noveller vända rätt oväntat var som helst.
De startar också i regel mycket förtätat. ”Man kan inte se på henne att hon har förlorat en dotter”, lyder andra meningen i en novell som handlar om en kvinna som försöker komma över att hennes barn tog sitt liv.
I en annan novell råkar en man ut för en katastrofal olycka, blir hjärnskadad och förändras. Det är en berättelse om kärlek och förlust. Mannen förlorar delvis minnet men hans kvinna, berättaren, återger sjukdomsförloppet och tiden som följer så splittrat och hopkört att man kan tro att det är hon som är den drabbade. Mycket i Minors samling handlar som denna berättelse om kärlek men ännu mer om sorg.
Formen är intressant. De sex första novellerna är egentligen större berättelse som bantats ner och knycklats ihop, de är på 20–45 sidor långa. Sedan ser man att det finns förbindelser och trådar mellan dem. Personer och förlopp från en av de första texterna återkommer i andra sammanhang, i den sista korta novellen citeras till exempel ett par sidor ur dotterns dagbok, hon som begick självmord i början av samlingen.
Det greppet suddar ännu mer ut gränsen mellan novell och roman. Handlingen fortsätter alltså i andra texter. Kortprosan blir på det viset oväntat lång.
Titelnovellen är ännu mindre strömlinjeformad och mer avig än de andra. Så säger berättaren att djävulen vill tränga in i hennes lilla barn. Då förstår man att hon är mentalt skadad. Och då blir också textens form logisk.
Minor har på det hela taget en mycket realistisk och registrerande stil. Man får ofta stora doser beskrivningar men då och då bryter hon in sinnliga stråk med fint infogade detaljer. ”Lägenheten luktade nyskalade ärtor och smink”, kan hon meddela.
Novellerna handlar om unga kvinnor som lever lite vingligt, någon i deras närhet dör eller de hotas och då får deras liv en annan riktning. Och människorna är komplexa och samtidigt bortvända. Där finns till exempel en okonventionell och klok kvinnlig präst, hon är bara en biperson men svår att lägga ifrån sig.
Det är klokt att ta god tid på sig när man går in i de här bångstyriga och egensinniga historierna. Samlingen nominerades till Nordiska Rådets pris förra året och den uppmärksamheten är ”Välsignelser” väl värd.