Det är dagarna före julhelgen. Lotta Finstorp har redan avverkat två möten innan klockan tio, när hon mödosamt slår sig ned i den forna kungasovkammaren i residenset. Sedan kungen fått ett eget sovrum på översta våningen kallas salongen internt för "turkosa".
Varför är det här ditt favoritrum?
–I residenset är många rum väldigt mörka. Det märks att det har varit många män här, men härinne är det är ljust och hoppfullt. Färgen påminner om Medelhavet. På golvet ligger en Märta Måås-Fjetterström. Jag älskar hennes mattor. Den heter Stjärnhimmel eller möjligen stjärnfall.
Hur har norrbottningarna märkt av att vi har fått en kvinnlig landshövding?
– Det är inte lika stor skillnad mellan manligt eller kvinnligt ledarskap som det var förr, men jag tror att jag lyfter andra typer av frågor. Jämställdheten lyfter jag utifrån ett attraktionsperspektiv. För hur ska vi få kvinnor att flytta hit om vi har rykte av att ha en förhärskande machokultur? Det är inget fel att ha en snus under läppen och köra skoter för det är en del av vårt DNA, men vi måste visa upp andra sidor om vi ska få unga ingenjörer med gröna ambitioner hit upp. Då finns det ingen plats för en unken kvinnosyn. Det är i Norrbotten som den gröna omställningen ska ske och hela världen tittar på oss.
Hur märker du det?
– Det är så många ambassadörer som vill besöka länet att vi har fått upprätta en väntelista. Det är stora investeringar på gång, till och med på andra ställen som inte blivit officiellt än. Jag kommer från en avfolkningsbygd. När det etableras ett företag i Sörmland med tre anställda, då jublar alla. Hit kommer företag som vill anställa 500 eller 2 500 personer!
Vad sade dina riksdagskollegor när du flyttade norrut?
– "Men hur ska du trivas i Norrbotten du som är så social? Däruppe säger de bara "joooo" (hon drar in luft mellan tänderna) eller så pratar de inte alls". Det är inte min bild. Jag har dömt dressyrtävlingar här i flera år och har aldrig mött den där vrångbilden.
Vad är den viktigaste framtidsfrågan för Norrbotten?
– Att hitta balansen för att kunna vara världens gröna fönster utan att göra avkall på alla andra intressen. Det måste finnas en kompromissvilja bland alla inblandade för annars kan vi hamna i en polarisering som inte går att reparera.
Vad har du hämtat från barndomshemmet?
– Nyfikenhet. Jag tyckte det var jobbigt när jag växte upp, men min pappa (Tore Jonsson) läste fem dagstidningar och ville alltid att diskutera samhällsfrågor vid middagsbordet. Han var entreprenör med grävmaskiner. Han tänkte ofta utanför boxen och var ibland lite för tidigt ute. Han var 67 år när han gick bort. Aortan sprack. Han var faktiskt inne på en grön omställning. Han satsade på ett bär, som jag tror heter Ribella. Det är ett slags krusbär som det går att göra saft och sylt av. Han hittade det i Baltikum när han handlade med antikviteter. Sedan bodde han ett tag i Portugal. Vi skulle alla flytta dit, men revolutionen bröt ut och han fick fly.
Mamma Eva Pedersen Jonsson var lärarinna.
– Och elitgymnast! Hon åker slalom fortfarande, trots att hon nyligen fyllde 90 år. Hon är pigg och går bättre än vad jag kan numera.
När träffade du kungafamiljen för första gången?
– Det måste ha varit 1988. Det var första gången som kronprinsessan kom till vår gård. Då var hon elva år.
Berätta.
– Vi arrangerade ett ridläger som alltid var fullbokat redan i januari. Jag och min syster tävlade i ponnylandslaget. Vi växte ifrån hästarna men kunde inte förmå oss att sälja våra kompisar. Min pappa var med om att bygga ett privatstall vid ridskolan i Vimmerby. Till slut var även de boxarna fyllda. Det var dags att köpa en egen gård, men i slutet på 1970-talet fick man bara köpa en gård om man var jordbrukare. Vi köpte två gårdar i Jönköping och en i Skåne, men fick avslag varje gång av Jordbruksnämnden. En månskensnatt, på väg hem från Bollnäs, körde min pappa förbi Finstorp. Den här gången gick köpet igenom för att marken ansågs för dålig för jordbruk. Därför hamnade vi i Flen.
Gårdens namn är numera även ditt.
– För mig, min förra man och mina tre söner. Vi tog det gamla namnet från 1700-talet. Egentligen ville vi heta Finntorp som gården heter i dag, men en pizzeria i Nacka lade in ett veto. Det finns tydligen ett område där som heter likadant.
Hur nära är banden till kungafamiljen?
– Min syster stod familjen närmare, men hon gick bort för fyra år sedan. Hon blev till och med kompis med Säpo efter att ha bott i Åre i många år och åkte skidor med kungabarnen. Det är så här att i Flens kommun ligger Stenhammars slott. Är man från Flen, då kan få veta på ortens thairestaurang att "prins Carl-Philip tycker om nummer 34". Drottningen har setts blippa varor på ICA. Jag tror att det är en rätt bra plats för en kungafamilj eller en statsminister - det är inte långt till Harpsund. Där kan de vara sig själva. Både kronprinsessan och prinsessan Madeleine har varit på ridläger hos oss i många år. Min nuvarande man köpte gården från mina föräldrar. Det var så vi träffades. Jag var kvar som ridlärare.
Numera träffar du kungafamiljen i en ny roll?
– Jag hade företräde hos kungen i juni som ny landshövding. Det var inte första gången, 2010 var jag på min första kungamiddagen som nybliven riksdagsledamot. Då utbrast kronprinsessan: "Nämen Lotta, vad roligt!” På en parasportgala nyligen berättade kronprinsessan att när hon åkte förbi Finntorp sade hon till Estelle att hennes finaste barndomsminnen var där på den gården. Sånt blir man rörd av att höra. När min syster gick bort skrev hon ett handskrivet brev som är helt magiskt. Jag har svårt att uttrycka…
Hur kom du i kontakt med politiken?
– 1991 fick jag frågan av en vän till familjen om jag kunde tänka mig att bli ersättare i socialnämnden. De äldre männen förstod att partiet skulle inte överleva om de inte fick in en ung kvinna. Det är männen som har lyft mig i politiken. Jag blev gruppledare i kommunfullmäktige tre år senare och kommunalråd 2002. Fyra år senare fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli oppositionsråd i landstinget. Jag tackade ja utan att veta att det pågick hemliga förhandlingar. Efter två avhopp hade en regnbågskoalition plötsligt fått majoritet. Jag som hade planen att lära mig landstinget som oppositionsråd blev ordförande i landstingsstyrelsen.
Hur går det att kombinera intresset för hästsport med ditt nya jobb?
– Jag måste döma fem tävlingar om året för att få behålla min domarstatus. I år har jag bara dömt tre, normalt brukar jag hinna med 25. Det beror mer på pandemin än något annat.
Vad ser du framemot 2022?
– Att pandemin försvinner. Jag känner också oro för Tornedalen. Gränsstängningen har gjort att familjer, företag och släkter splittrats. Jag hoppas att vi kommer till rätta med det nästa år.
Brukar du ge nyårslöfte?
– Sånt har jag aldrig gjort, men jag skulle vilja att Region Norrboten gav mig ett löfte. De får gärna operera mina värkande höfter. Plåtarna finns redan på ortopeden.