Min fiske- och livsvandring har varit kantad av allehanda miljödebatter, älvutbyggnader och vårdslösa skogsskövlingar. Det har varit penningflödets förlovade tid, där naturen har fått ge vika för kortsiktiga ekonomiska intressen. Älvarna har våldtagits, fabrikernas skorstenar har spytt galla över verklighetens gröna ängar och fjällskogen har decimerats. Trots den globala förnedringen har åren gett mig livet, familjen, sportfisket och kamraterna.
Människorna i Skandinavien har i alla tider varit ett fiskade och jagande folk. När vårt land bytte skepnad från jordbrukarland till industristat var jakten och fisket de självklara fritidssysselsättningarna.
När vi byggde vårt land var livsbetingelserna något helt annat än i dag. Arbetarkvarteren kring de snabbt växande kuststäderna myllrade av folk, varför armod och fattigdom var vanligt förekommande. Det var därför självklart att jakten och fisket skulle kosta så litet som möjligt, helst ingenting. Fiskekort, fiskevårdsområden, kvoteringssträckor och trädanläggningar fanns naturligtvis inte på agendan.
När industrialiseringsprocesserna var genomförda, var det en rikedom och ett nationellt stolthetstecken att se så många höga skorstenar som möjligt. Byggnaderna var ett kriterium på att landet mådde bra, att folket hade arbeten och att industrihjulen snurrade. Ingen tänkte närmare på miljön.
Nu vet vi hur det gick. Försurningstendenserna ökade, urskogarna reducerades och skogssjöarna blev allt mer försurade. Växthuseffekterna accelererade och ozonlagret förtunnades. Allt eftersom industrietableringarna växte fram behövdes ny energi. Älvarna byggdes ut.
Fyrtiotalet gav mig livet och femtiotalet tryggheten. Sextiotalet var något alldeles extra, med lång hårsfrisyrer, FNL - rörelser, ny musik, Vietnamkriget och presidentmord.
Sjuttiotalet blev det årtionde då kampen om de sista orörda älvarna påbörjades. Inte förrän 1986 satte riksdagen punkt för den förtvivlade kampen. Med endast 22 rösters övervikt räddades älvarna in naturresurslagen, sedermera involverad i miljöbalken.
Åttiotalet blev i många hänseenden familjens era. Resorna till Alaska fortsatte och även så till Island. Här fanns också många djupt tragiska inslag, som mordet på statsminister Olof Palme och min bäste vän Åke Bodens bortgång. Riktigt som förr skulle dagarna aldrig mer bli.
Nittiotalet planade ut på ett närmast obegripligt sätt. Jag slutade som mellanstadielärare och fortsatte min livsväg som författare, skribent, föreläsare och fotograf. Resorna blev många och intressanta, framför allt till främmande världar.
I det gamla välfärdslandet Sverige finns numera endast fyra outbyggda storälvar kvar. Dessa är Torneälven, Kalixälven, Råneälven och Byskeälven med biflöden.
På tjugohundratalet tycktes laxen återigen ha hittat hem till moderälvarna, en tendens som de senaste åren tyvärr har mattas betänkligt. Politiskt, ekologiskt och ekonomiskt har min tids laxpolitik varit den totala katastrofen. Tänk att vi i landet Lagom ska ha så svårt för att ta rejäla beslut?
Norra halvklotets största outbyggda vattensystem är sålunda Torneälven med bifurkationsälven Tärendöälven, med Kalixälven. Allt annat har gått till förgängelsen. I den svenska statistikens värld definieras begreppet storälv som ett vattendrag med en medelvattenföring på minst 40 kubikmeter per sekund. En sådan är Råneälven.
Miljöbetingelserna för allehanda fiskar, däggdjur och människor har hela tiden förändrats. Jakten på inkomster och förtjänster har därför satt de ekologiska förutsättningarna ur spel. De senaste påfunden är det myller av tänkta gruvetableringar som just nu haglar över oss. Plötsligt har mänskligheten totalt tappat förmågan att titta framåt, att planera långsiktigt, om inte annat för att överleva. Det gäller tydligen att ösa så länge som brunnen inte är totalt torrlagd.