Andrea Lundgren skriver om en ung kille som hälsar på hos sina frånskilda föräldrar. Pappan sliter med oönskad växtlighet på sin hustomt. Mamman går i en lägenhet fylld av möbler som bär på historia och betydelser. Båda sover dåligt om nätterna. Ingen av dem orkar svara när han trevande frågar om sådant som hände medan de ännu var en familj.
Lundgren skriver också om en ung kvinna som träffat en norrbottnisk kille. De går på utflykter i skogen. Han är hemma där, hon är främmande. När hon väntar på nattåget söderut igen undrar hon om hon kommer att kunna flytta hit upp. Kan kärleken kompensera för allt det hon kommer att sakna?
Lundgren skriver om en liten flicka som ska tillbringa några veckor hos sin pappa. Han köper henne leksaker och smycken. Han vill att hon lovar att inte svika honom. Hon är ju hans lilla prinsessa. När han supit sig full anklagar han henne för att svika.
Novellerna i Andrea Lundgrens tredje bok, ”Nordisk fauna”, bultar av snåriga relationer där människors önskningar och rädslor hindrar dem från att mötas och bli verkliga för varandra. Hon är mycket skicklig på att få läsaren att känna igen sig i situationer, i de repliker vi så ofta säger och i det vi tänker inombords.
Men sedan är det detta med att Andrea Lundgrens författarskap ska innehålla övernaturliga och overkliga inslag. I “Nordisk fauna” är det mystiska fåglar, gäddor, rävar, knytt och andra oförklarliga fenomen som dyker upp. Tyvärr tillför dessa inget till berättelserna. De har ingen vilja eller funktion som skapar en ny förståelse eller illustrerar novellernas dilemman och konflikter. Istället får djuren och mystiken en utspädningseffekt.
Den laddning som det vardagliga och begripliga bar på försvinner ut i något obegripligt. Jag känner mig helt enkelt snuvad.
Andrea Lundgren är en stark författare och några av scenerna i denna novellsamling kommer jag att bära med mig länge. Men jag hoppas att hon röjer en del i faunan till nästa bok.