Läcker musik men sparsmakad show

Britta Perssons nyansrika och okonstlade pop har uppmärksammats och hyllats tidigare, men det ordentliga klivet framåt har tagits först i och med nya skivan Current Affair Medium Rare. Från att till en början ha krängt sin musik som demos på CD-R-skivor med tillhörande handskrivna låtlistor, har hon idag tre fullängdare i kappsäcken och jobbar sedan en tid tillbaka ihop med producenten och slagverkaren Per Nordmark (känd från bl.a. Fireside och Hets).

I Kulturens Hus bildar de, tillsammans med tre andra skickliga musiker, ett ruskigt tajt femmannaband som under den dryga timme de håller igång hinner framföra i princip vartenda spår från nya albumet. Lite ont om äldre material, kan man tycka, men det är inget jag egentligen störs av. Britta Perssons stämma för då och då tankarna till en viss Nina med samma efternamn, och denna energiska men ändå oansträngda sångstil funkar utmärkt ihop med hennes popmelodier. Med sina lättsamma kompositioner hamnar Britta ofta i samma fack som den kvinnliga kollegan Säkert, men pekar då och då även åt det elektroniska hållet likt Firefox AK. Bäst ikväll är If You Don’t Love Him från nya albumet, en låt som handlar om "att man inom högst ett halvår bör bestämma sig om ifall man är kär eller inte".

Till konsertsalen tog jag med en förhoppning om att Brittas scenspråk skulle matcha hennes energiska pop lika bra som hennes röst, jag får dock tyvärr erkänna att denna del av framträdandet blev något av en besvikelse. Det är inte många kvadratdecimetrar av scenytan som Britta Persson faktiskt använder till sin fördel under sin spelning; för det mesta står hon fast på samma plätt och i samma ställning bakom sin mikrofon, och framför sina nummer precis som de låter på skivan. Jag tror att det är just detta som gör att Britta inte når hela vägen fram som liveartist, det hela är helt enkelt en aning för likt det vi redan har hört henne göra på skiva. Jag kan bara hoppas att hon i framtiden lär sig att ta ut svängarna på scen, att hon hittar till det kroppsspråk som musiken faktiskt förtjänar. Keyboardisten bakom henne verkar dock ha fattat den grejen, och även Per Nordmark får ett stort plus för att flera gånger vara nära att lyfta från sin pall av ren spelglädje. Helhetsintrycket blir dock alltför sparsmakat och anonymt, en show som inte riktigt gör Brittas läckra musik rättvisa.