I över 30 års tid har kyrkogårdsdagen arrangerats av Nederluleå församling, och under lördagen var det dags igen. På kyrkogårdsdagen kan de som ansvarar för gravplatser i Gammelstad få hjälp av kyrkogårdsarbetare med att byta jord, plantera nya blommor eller annan skötsel.
Många av besökarna, som oftast är äldre, kommer också för den sociala biten – för att få träffas, ta en fika i solen, eller samtala med en diakon om livets stora frågor.
– Folk kommer hit från olika byar, det är nästan enda gången de träffas. Det är här man har mötts varje sommar, jag tror att många ser framemot den här dagen, säger kyrkogårdschef Åsa Sahba.
Men även om kyrkogårdsdagen fortfarande är uppskattad av många, så har församlingen märkt att det genom åren blivit färre besökare.
– Vi ser att det minskar, det gör det. När jag började i början av 2000-talet var det betydligt fler som kom, jag vet inte om det beror på att många äldre är piggare och klarar av det själv. Men kan vi bara hjälpa några så är det jättebra.
Åsa Sahba tycker sig också se en förändring vad gäller synen på graven överlag. Anhöriga behåller inte gravplatserna lika länge – och det förekommer också att vissa säger upp sina anhörigas platser även innan de kostnadsfria 25 åren löpt ut.
– Jag vet inte om det är att man vill skjuta döden ifrån sig, eller om de vill sörja på annat sätt. Men det är helt klart en annan syn på kyrkogårdar och minnesstenar – ganska många sätter sig i minneslund för att man inte vill belasta sina anhöriga med gravar och skötsel.
En av de som däremot besökt kyrkogårdsdagen så många gånger att hon tappat räkningen är Margareta Wikström. Hon hade flera ställen att pyssla om under dagen – de egna föräldrarna, men också farföräldrarnas gravar.
– Man har fått följa med sedan man var liten, det ingår i uppfostran. Om jag inte orkar måste jag ha någon som gör det. Det är så snällt att man får hjälp när man blir skraltig.
Diakon Susanne Larsson promenerade under dagen omkring och småpratade med folk. Att besökarna har minskat tror hon är en generationsfråga.
– För den äldre generationen är döden mer en självklarhet för livet. Någonstans har vi ett samhälle där vi inte riktigt vill bejaka döden, då blir kyrkogården kanske också jobbig. Jag tänker att det kan vara en generationsfråga att vi håller döden ifrån oss på ett annat sätt idag.