Gruvarbetet satte sin prägel i hemmen. En gruvarbetarhustru med gott anseende fanns hemma med maten färdig då mannen kom hem från skiftet. Männens behov stod i centrum för omsorgsarbetet. Det låg i kvinnors intresse att männen skötte jobbet och kom hem med lön.
Kvinnorna arbetade hårt på många sätt. De ansvarade för det dagliga, elden, maten, tvätten och städningen. Centralt i kvinnornas berättelser är vattenbristen. Vatten behövdes till matlagning, hygien, städning, tvätt och till husdjuren. Hämta vatten var tidskrävande.
”Pumpa fick man en halvtimme innan det kom vatten, en stråle som ett finger. Och då man bytte av varann vid pumpningen, fick man skynda sig så att det inte sluta rinna, för då var det att börja om igen.” Kvinna, f. 1881.
Männen gick till gruvan i egna arbetskläder. De var skitiga och svettiga med malmdamm i varje por i ansikte och händer när de kom hem. Det måste finnas vatten hemma så att männen kunde tvätta av sig. Även gruvkläderna skulle tvättas och hinna torka och lagas till nästa skift.
Det fanns inga tvättstugor den första tiden. Tvätten sköttes i Tvättjärn eller vid Luossajärvi. På sommaren var det ett trevligt inslag i vardagen. På vintern kokades tvätten hemma och forslades sedan till sjön för att sköljas i vakar. Eller så sköttes hela proceduren utomhus.
”Skölja kläder i vakar glömmer man nog aldrig. Händerna blev nästan förfrusna och kjolarna var så stelfrusna som krinoliner. Och då man kom hem måste kläderna tinas upp i varmt vatten, innan dom kunde hängas. Så hängde man ute och tog in eftersom och torka inne och jag minns det blev kallt och fuktigt då man hängde i rummet.” Kvinna f. 1881
Maten som fanns att köpa var ensidig och dyr. Handlaren Carl Erik Green hade monopol på handeln längs järnvägslinjen från Gällivare till Torneträsk. År 1899 kostade potatisen tre gånger mer än i övriga länet. Det som fanns var amerikanskt fläsk, falukorv och sill.
Mjölkbristen ledde till bildandet av den kooperativa mjölkföreningen Sigurd. I styrelsen satt kvinnor som också stod som andelsägare. Föreningens målsättning var att skaffa mjölk och andra mejerivaror till självkostnadspris, vilket kvinnorna lyckades med nästan genast.
Gifta kvinnor bidrog till försörjningen på olika sätt med mer eller mindre regelbundet arbete. Det var vanligt att ha inneboende. En soffa gav två sovplatser. De blev fort upptagna och de som kom sist fick sova på golvet. Logi och morgonkaffe kostade en krona per natt.
”Då jag kom var det värsta att det inte fanns någon särskild vrå för oss. Vi hade en liten flicka. Jag skulle hushålla i statens barack. /…/ det var 9 karlar utom oss själva. /…/ Karlarna höll maten själva. För mitt arbete fick jag tre kronor i månaden av varje man.” Kvinna, f. okänt.
Men redan då grodde föraktet, rädslan att manligheten skulle ta skada av kvinnogöra.
”Det fanns en man som jag hörde talas om mycket när jag var barn. Dom kallade honom ’Jungfru Lundgren’ och var ganska nedlåtande mot honom. Han var änkeman och han tog hand om sina två döttrar. Han var vägare, så han satt i en sådan där vågkur och i mellantiden satt han och handarbetade. /…/Han hade med sig strumpstoppning och sådant och i stället för att hedra en sådan man fick han släpa på namnet Jungfru Lundgren.”
Arbetsmarknaden för kvinnor i allmänhet var dålig. Samhället erbjöd vissa arbetsmöjligheter för kvinnor med utbildning: barnmorskor, lärarinnor och sjuksköterskor. Ogifta unga kvinnor kunde arbeta som pigor, hushållerskor, med servering eller i butik.
För unga flickor som gått ut folkskolan i 14-årsåldern var det nästan omöjligt att få jobb. Genom annonser i tidningarna, till exempel Husmodern, kunde man få kontakt med familjer söderut som ville ha hembiträden. På så sätt lämnade många unga kvinnor gruvsamhället.
Gruvarbetet och järnvägsbygget skördade offer. Kvinnor blev änkor och lämnades med många barn. Män övergav familjer av diffusa skäl. Försörjningsbördan var kanske för tung. Änkor till gruvarbetare kunde arbeta som gruvstäderskor om de inte kunde försörja sig på annat sätt.
”Senare, när jag blev ensam med 8 barn, fick jag arbete som städerska på Ångköket. Jag fick 25 kronor i månaden och hade flera rum att städa. /…/ Det fanns ingen hjälp att få, det var bara att jobba. Det var ingen som frågade hur jag hade det med mina barn.” Kvinna, f. 1887
Vardagsslitet tärde på kvinnorna. Det blev inte bättre av att lågkonjunkturer, strejker och lockouter, avlöste varandra.
År 1914 slets världen sönder då första världskriget bröt ut. Den 14 augusti det året ringde kyrkklockorna i Kiruna hela dagen för att kalla in männen att försvara Sverige mot eventuella angrepp. När männen gav sig av med tåget stod kvinnor och barn på perrongen och grät.
”Den dagen glömmer jag aldrig. För då ringde kyrkklockorna hela dagen. Sirenerna i gruvan tjöt också från morgon till kväll. Eljest var det endast när arbetarna skulle börja och sluta dagen i jobbet och när det skulle skjutas i gruvan som sirenerna gick. /… / Klämtet och detta tjut från gruvan tog på varenda nervtråd man hade. På kvällen när dom inkallade skulle gå sin väg gick jag upp på backen nära stationen och såg på. Det var en gråt med barn och gråt med kvinnor.” Kvinna, f. 1888
Kriget satte barnfamiljerna på hårda prov. När männen mobiliserades förlorade familjerna inkomst. Det statliga stödet var obetydligt. LKAB:s platschef skaffade matvaror från Amerika och barnfamiljerna fick bo gratis i bostäderna. Barnbegränsning förespråkades.
Under krigsåren startade Husmodersföreningen Kiruna Arbetsstuga.
”Vi fick låna en uthuslänga av LKAB. Till barnen lagade vi choklad och smörgåsar varje kväll. /…/ ”Barnen var hålögda, trots att dom som arbetade i gruvan hade tillgång till mjöl, socker, kaffe, havregryn och grädde, genom att disponenten tog hem en hel båtlast från Amerika.”
Åren 1917–1918 hotade livsmedelsbristen att bli katastrofal. Staten införde ransoneringskort. Ransoneringen av mjöl och bröd sattes till 200 gram per person och dag. Det var inte tillräckligt för en gruvarbetare. Efter påtryckningar fick de tillägg på 250 gram mjöl och 100 gram gryn per dag.
Livsmedelsnämnden tillverkade blodbröd och delade ut kort som gav innehavaren rätt till ett halvt kilo bröd per dag. Ett soppkök ställdes i ordning för mindre bemedlade. Folk fick magkatarr, blodsjukdomar och muskelreumatism av kosten. Barnen fick tarmkatarr och andra sjukdomar.
Åren 1918–1920 dog folk i spanska sjukan. Sophanteringen bidrog till smittspridningen. Slask och latrin kördes ut på Luossajärvis is eller stjälptes av på stränderna. Samtidigt användes isen som förvaringsplats för sill. Klädtvätt vid brunnar avsedda för dricksvatten smutsade ner. Inte förrän hälsovårdsmyndigheten inrättades år 1907 blev det bättre.
Gruvproduktionen påverkades inte särskilt mycket av första världskriget. Kvinnorna ryckte in i jobb som ingick i männens göromål. Nya yrken uppstod, som kontorist och telefonist. Yrken som kvinnor fortsatte att arbeta i efter kriget, eftersom männen inte haft dem tidigare.
Efter första världskrigets slut år 1918 gick världsekonomin in i en lågkonjunktur som ledde till att malmproduktionen nådde sin lägsta nivå sedan Malmbanans tillkomst.
År 1928 gick gruvarbetarna i Malmfälten ut i en åtta månaders vild strejk, en sympatiaktion för lockoutade gruvarbetare i Mellansverige.
År 1929 kom de första signalerna på att den ekonomiska krisen var på väg.
Året därpå slog depressionen ut på fullt allvar. LKAB hamnade i stora svårigheter och kunde inte sälja malm på världsmarknaden. Arbetslösheten växte och omkring 1 000 svenska arbetare emigrerade till Sovjetunionen. Kirunasvenskarnas tragiska livsöden har blivit kända i journalisten Kaa Enebergs böcker ”Tvingade till tystnad” och ”Förnekelsens barn”.