Dessa män tog kontroll över samhällssynen och människosynen genom att bygga makthierarkier, grundade på sina egna godtyckliga uppfattningar om ”verkligheten”. De ställde kvinnorna åt sidan, i hemmen under männens sociala och ekonomiska kontroll, och fick det att låta som om det handlade om demokrati. På så sätt riktades allt ljus på männen vars heder knöts till ekonomisk framgång.
Vilken tid var 1900-talets sekelskifte då malmen exploaterades i Malmfälten och den manliga hederskulturen växte sig allt starkare?
I Europa och Sverige pågick industrirevolutionen. Folk som inte kunde leva på jorden längre flyttade till städerna och blev billig arbetskraft i industrin. Samtidigt organiserade sig kvinnorna politiskt i kampen för kvinnlig rösträtt.
Strukturalismen var på modet. Filosofin som skapade normer byggde på påståenden som att männens hjärnor var en del av samhällets allmänna sfär och kvinnornas hjärnor inte var tillräckliga för ”riktig” intelligens och för studier, de dög bara till hushållsarbete.
I Malmfälten rådde gruvfeber. Teknisk utveckling och finansiering genom upplåning av utländskt kapital hade gjort det möjligt att exploatera fyndigheterna i Malmfälten.
Vad tänkte samhällsingenjörerna när de satte sig ner vid skrivborden och ritade mönsterstaden och den demokratiska staden?
Fanns kvinnan med i diskussionerna? Knappast, hon hade inte rösträtt på den tiden och omfattades inte av lagliga rättigheter som var självklara för män.
Förgrundsfigur under samhällsbygget var LKAB:s första platschef Hjalmar Lundbohm. En kortvuxen, korpulent herre med rött pipskägg som blev en sagofigur redan när han levde.
Han hämtade idéer från industrisamhällen i England och anlitade dåtidens främsta samhällsingenjörer för bygget.
Männen var tillräckligt intelligenta för att begripa att kvinnors gratisarbete i hemmen var avgörande för gruvnäringens överlevnad. Så de placerade männen utanför hemmet där de mot lön skulle bryta malm, bygga bostäder och uträtta storverk. Kvinnorna skulle finnas hemma, sköta hushållet och serva männen och se till att de kom nyktra till jobbet.
Äktenskapet var alltså grundbulten för gruvproduktionen. Ungkarlarna var en källa till oro, de levde under dåliga sociala och hygieniska villkor och uppmuntrades av bolaget att gifta sig och erbjöds gratifikationer.
Lundbohms åsikter om kvinnans rätta plats i samhället vägde tungt för normbildningen. Han framhöll den goda modern och moraliskt högt stående kvinnan som skulle sköta hemmet klanderfritt, och som var mindre lämpad för intellektuellt tänkande, studier och politik.
År 1900 skrev han till fröken Alma Eklund i Stockholm angående inredandet av ett Kindergarten i Kiruna.
”Jag har sett Kindergarten såväl i Amerika som på några ställen i Sverige och jag anser, att de äro till gagn i industrisamhällen där mödrarna utföra arbete borta och följaktligen icke kunna ordentligt sköta ett hem. Kvinnorna här har icke annat att göra än att sköta hemmen, och om de icke kunna detta, bör man efter min mening lägga an på att lära dem det, vilket också utgöra målet för våra sträfvanden i flickskolorna härstädes.”
Är vi ens medvetna om hur och på vilka sätt gammal gruvmentalitet och patriarkal anda genom tiden har motarbetat en utveckling mot jämlikhet?
När jag växte upp i bolagets arbetarkvarter på 1950- och 60-talet var samhället indelat på samma sätt. Nästan alla mammor var hemmafruar. De skötte hushållet och jobbade extra några timmar om dagen för att ”komma ut”, och för att bidra till familjens försörjning.
Nästan alla pappor jobbade åt LKAB eller åt SJ. Klass delade också: det var envoyén, disponenten, överingenjören, gruvfogden och arbetaren. Och deras fruar, som varken nämndes med namn eller titlar.
Klasskillnaderna fanns i folks kommentarer om varandras liv. Vilka familjer som ansågs vara finare än andra familjer. Vilka kvinnor som var bra, vilka som var dåliga. Om man hade skaffat sig en kvinna, eller fått sig en man. Etnicitet härskade och söndrade.
Gruvan var navet som styrde våra liv. I minnesbilder ser jag gruvarbetare med malmdamm ristat i ansiktet komma gående längs Trädgårdsgatan med unikan gungande i handen, på väg hem efter skiftet.
Katastrofen lurade jämt runt hörnet. När någon hamnade under ett ras i gruvan eller sprängdes ihjäl kunde jag bara fantisera kring hur det hade gått till. Det gjorde mig vaksam, ambulanssirener fick hjärtat att slå extraslag. Det kunde vara morfar eller pappa.
Det fanns annat att oroa sig för. Malmen skulle räcka i tio år till, möjligen 15 år, sedan skulle det vara slut och vi skulle bli tvungna att flytta söderut allihop. Men konjunkturen vände alltid och vi kunde andas ut. Det fanns hopp om en framtid ett tag till.
Skolan var lika uppdelad. Vi skulle uppfostras till duktiga och lydiga samhällsmedborgare. Betygen, familjeförhållanden, hur vi var klädda, räknades. Inte ens kvinnliga lärare såg vår utsatthet. De uppträdde överlägset och fyllde på känslan av att inte passa in.
Svårigheten för oss som var unga då var att vi inte hade andra förebilder än de kvinnor som skolats in i hushållsarbetet eller hemmafrurollen. Efter skolan var killarna garanterade jobb i gruvan. Vi kunde välja mellan att skaffa barn, gifta oss och bli försörjda, eller flytta söderut.
Äktenskapet och barnalstrandet är ett sätt att överleva när det inte finns andra möjligheter att försörja sig. På min tid kallades det kvinnoflykt när vi drog söderut för utbildning och arbete. Idag kallas det begåvningsflykt när unga kvinnor och män lämnar Kiruna av samma skäl. De kommer inte heller tillbaka.
Fotnot: En envoyé räknas som andra rangens diplomat, närmast efter ambassadörerPå nästa sida: Samhällsbyggaren Lina Hjort