Ofta brukar man säga att historia handlar om kungar och krig. För en gångs skull får vi i så fall här läsa om hur man vänder på kuttingen, eller att man ur ett svenskt perspektiv fokuserar på kungar och fred. Det gäller närmare bestämt Bernadotternas mer eller mindre genomförda freds- och neutralitetspolitik efter 1814 och juristprofessorn Ove Bring som står för den studien.
Samtidigt har Bring låtit kvinnliga författare och fredsaktivister träda in i bilden och styra framställningen. Kvinnorna har på ett fruktbart sätt bidragit till samhällsdebatten och det intellektuella fredsideologiska samtalet. Så ungefär kan vi fånga in Brings bok och hans tema.
Texten består av ett antal block eller kapitel där de beskrivna personerna sinsemellan levde i samma tid. Den första Bernadotten, det vill säga Jean Baptiste, kan inleda kavalkaden. Hans militära karriär var först i fransk tjänst och sedan som inkallad svensk tronföljare. I tiden rör vi oss kring år 1800. Mot denna ”kungasaga” under kejsar Napoleons tid ställs en annan saga i kapitlet ”Karl Johan och Madame de Staël”.
I det fallet är Karl Johan lika med den försvenskade namnformen för Jean Baptiste. Madame var en i högsta grad kosmopolitisk kvinna, reste i Tyskland, England och Ryssland, kom även till Åland och Stockholm samt hade mött general Bernadotte redan i sin parisiska salong.
Med Bernadotte var hon i konspiratoriska förhandlingar. Det gällde konstitutionella principer om maktdelning och folkinflytande med bäring på Frankrike. Den gången blev det ingenting av planerna. Napoleon godkände också att Karl Johan blev svensk tronföljare – då kanske med bitanken att han därmed hölls på avstånd från maktens centrum i Paris.
Med tiden var också Madame och Karl Johan tillbaka i Paris, var och en med sin egen framtoning och var och en på sitt sätt. Karl Johan hade redan sin position i Sverige. Som framgångsrik fältherre vid slaget i Leipzig hade han varit med om att slutligen besegra Napoleon.
Madame de Staël återupptog däremot sina salonger i Paris och argumenterade då för frihet och fred i Europa. Karl Johan gjorde sitt livs avskedsbesök i den franska huvudstaden och drog istället norrut, för att skapa den svensk-norska unionen.
Det betyder, som Bring sammanfattar det, att han genomförde ”Sveriges sista krig – och fredspolitiken därefter”.
Vi kan välja ett annat ”par”, nämligen svensken Alfred Nobel samt Bertha von Suttner med rötter i Prag och Wien. Nobel behöver ingen närmare förklaring trots att han inte räknas till de kungliga. Hans fredspris är en tydlig önskan att belöna ”den som har verkat mest och bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer och spridande av fredskongresser”.
Det var den ena sidan av saken. Berta von Suttner var fredskämpe mest känd för fredskonferensen i Haag 1899 samt sin bästsäljande roman ”Ned med vapnen”.
På något sätt hittade Nobel och von Suttner varandra just i arbetet för att skapa ett bättre Europa. Nobel bekostade konferenser för freden. Suttner anklagade Nobel för hans industriella verksamhet inte minst genom tillverkning av dynamit och ammunition. Han hade också en tydlig förklaring till vad han höll på med. Nobel ville skapa ”krigsmateriel så fruktansvärt i sin effekt att krig därigenom skulle bli omöjliga att föra”. Visst blir man förvånad av hans syn på att arbeta i fredens tjänst.
Här har talats om kvinnokamp och fredsaktivister, eller kort sagt om krig och fred. Av en slump hittade jag härom dagen en bok med nästan samma tema, eller rättare sagt på enbart temat krig. Där berättar 1919 den tyske generalfältmarskalken von Hindenburg ”Ur mitt liv” vad han vill lyfta fram från sitt ”yrkesliv”. Det rör sig om första världskriget och hans upplevelser av detta, om det ryska sammanbrottet och det rumänska fälttåget, om västfront och östfront, kort sagt om fosterlandskärlek och ett ständigt marscherande. Skildringar av detta slag skapar inte bara förståelse för fredsaktivister och kvinnokamp. Det är Ove Bring som har gett oss en aspekt som alltför mycket har saknats i hittillsvarande historieskrivning.