På 1980-talet arbetade Gunilla Carlstedt och Annika Forssén som distriktsläkare i Luleå. De fann att den medicinska vården inte räckte till eller passade dåligt för kvinnors ohälsa. Några år senare inledde de en undersökning, byggd på samtal med 20 kvinnor födda i början av förra seklet. Det utmynnade 1999 i en medicinsk avhandling om de 20 kvinnornas livsöden.
Nästan 20 år senare har denna avhandling förvandlats till en bok som till en del är mycket intressant kvinnohistoria, men som präglas för mycket av akademisk avhandling. Boken hade vunnit på en begränsning till kvinnornas vittnesmål och mindre av författarnas privata förhållanden och reflektioner, för de bjuder inte på några spännande inslag.
Däremot är det spännande att läsa kvinnornas vittnesmål. De är alla födda 1909–1929, 18 infödda svenskar och två från Finland respektive Ungern. Kvinnornas namn är fingerade, men det egendomliga är att dessa fingerade namn anges i bildtexterna, så vi får se ansiktena på dem som skulle skyddas.
Vittnesmålen indelas i livsloppets olika hållpunkter, från uppväxten över parbildning, barnafödande, hushållsarbete, förvärvsliv, föreningsliv, sjukdomar och till finalen på levnadsbanan. Vittnesmålen är inget direkt berättande utan författarna refererar och kryddar med citat.
Vittnesmålen tar bara upp knappt hälften av de 272 sidorna och det är synd, för det är intressant att ta del av dessa kvinnors livserfarenheter. Tänk att livet var så annorlunda för dessa kvinnor som var våra mödrar eller mormödrar. Deras vittnesmål är värda alla bokens sidor och hade lyft den från att stanna vid en torr avhandlingsupprepning.