Pandemin har för de flesta inneburit färre kontakter med människor utanför familjen. För våldsutsatta kvinnor har den mardröm som redan varit ett faktum blivit än värre.
Det är de signaler som Kvinnojouren Iris fått under pandemin, även om ingenting ännu är statistiskt säkerställt. Det förklarar Gun Lisadotter.
Kvinnorna har helt enkelt blivit instängda med förövarna.
– Och i hemmet har hon haft sämre möjligheter att kontakta hjälp, säger Gun Lisadotter som på lördagen fanns på plats i södra hamn i Luleå tillsammans med sina kollegor för att träffa folket.
– Under pandemin har vi mest synts på nätet. Men nu när vädret är bättre så ville vi ut. Vi vill gärna träffa folk fysiskt så att dom får ansikten på oss, vilka vi är. Det är lättare att ta kontakt om man har träffats innan.
Genom åren har de som arbetar inom Kvinnojouren Iris verksamhet sett att kontakter ofta tas efter att någon sökt upp dem, till exempel som vid detta arrangemang.
– Många har tagit upp att dom själva har varit utsatta, eller att dom känner någon som har varit det.
En kopp blåbärssoppa, ett samtal om väder och vind – och senare samma dag tas nya kontakter.
I en del fall vill den person som kontaktar Kvinnojouren veta hur de ska handskas med bråk och stök hos en granne.
– Många ringer och säger, "jag har en kompis...", när dom egentligen pratar om sig själv. I snitt sju gånger försöker kvinnan lämna sin man, innan det blir definitivt.
Under lördagen arrangemang mottog Kvinnojourens representanter bara positiva reaktioner.
– Det var många som stannade upp och drack blåbärssoppa och passade på att prata litet, både kvinnor som män. Reaktionerna hos dom förbipasserande var väldigt positiva, säger Gun Lisadotter.
Verksamheten inrymmer i dag, vid sidan av de fysiska träffarna, en Tjejjour som bland annat bedriver en chatt dit yngre utsatta kan vända sig.
En annan del är Tantjouren, dit äldre våldsutsatta kan vända sig.
Gun Lisadotter konstaterar att våldet kan vara både fysiskt och psykiskt. I samtliga fall är dokumentation nyckeln vid en anmälan, till exempel att ta bilder på blåmärken.
Att föra dagbok är ett annat sätt.
– Bara för att se att se att det har pågått länge. "Förra året slog han mig. Den är gången slänger han mig i väggen". Då ser man hur det blir progressivt.