Under förra veckan träffade jag mer folk i en och samma byggnad än jag gör på ett helt år i Gällivare kommuns samtliga. Det var Bok- och biblioteksmässan i Göteborg och jag var där för att läsa dikt och bemanna monter. Och inte trodde jag väl att det skulle vara lika smärtfritt som 2016, innan fjol-årets diskussioner om den högerextrema tidningen Nya tiders medverkan och Nordiska motståndsrörelsens tillstånd att marschera, men när jag klev in där var det som om förra årets mässa aldrig hade ägt rum.
Jag tänker att det nog berodde på att alldeles för många är beroende av att mässan fortsätter att vara så pass stor som den är för att ha råd med det att inte förlåta. Till och med de mindre förlagen, vars framtida bokutgivning i än större utsträckning hänger på hur många böcker de lyckas sälja under mässan.
För visst är den behövlig. Inte bara för månglarnas skull, utan också för människornas. Det är lätt hänt att man glömmer det, att man kommer dit med känslan av att de stora förlagens gigantiska montrar sväljer varenda krona som tas med in i mässhallen, och att det öronbedövande sorlet gör det omöjligt för någon att föra ett begripligt samtal.
Ändå står man där vid montern och pratar. Som i en liten fristad. Surrar sig igenom dagarna. Inte minst med exilnorrbottningar och andra norrlänningar på vift. Om laestadianism, tornedalingar på västkusten, snickerier i Glommersträsk och om hur bra utförsåkare Malmberget hade på sextiotalet.
Somliga köper en tidskrift eller en bok och andra ingenting, men varenda en som stannar bekräftar vad vi redan vet, att vi som erbjuder annat än det som redan upptar varenda morgonsoffa och reklamplats också behöver finnas där.
Finast var tre unga norrbottningar som tackade för boken ”Marken”. För att den hade betytt något för deras känsla för hembygden. Stolthet, kultur, identitet och sånt där som kan vara svårt att konkretisera, men som kanske gör en mindre benägen att lämna så fort man slängt av sig studentmössan. Eller mer benägen att en dag komma tillbaka.
Innan jag lämnade mässan hörde jag ett föredrag om hur glesbygden tar skada av att maskiner i allt högre takt ersätter mänskliga arbetsuppgifter. Så om inte arbetet längre kräver en särskild plats, vad skall då få män-niskor att befolka den? Jag tror på kulturen. Den är det bästa verktyg vi kan använda för att berätta om andra värden än de marknaden berättar om. Om det då skulle hjälpa att jag står på mässan och babblar om norrbottnisk kultur gör jag det gärna igen.