Sedan tidernas begynnelse har ett antal specifika egenskaper definierat den manlige mannen.
Stora, svällande muskler.
Förmågan att se totalt oberörd ut när man backat 200 mil med ett slirigt släp och endast haft en hand på ratten.
Att kunna skjuta sin egen middag med hagelgevär. En naturlig fallenhet för att snickra balkonger och meka med bilar. Att sitta inne på ett enormt sportintresse.
En omättlig törst efter att gå ut på krogen och puckla på alla snubbar som inte uppfyller de ovan nämnda kriterierna.
Som tolvårig, trådsmal och självförtroendebefriad pojke var det naturligtvis min stora sorg att jag varken ville slåss eller klarade av att bygga fågelholkar i slöjden. Jag hade förstått att mannen ska vara tuff, stark, händig och helst inte uttrycka några känslor överhuvudtaget. Själv var jag var vek, svag, hade tummen mitt i handen och grinade till mamma så fort tillfälle gavs. Under många år kände jag mig underlägsen andra pojkar. Mindre värd. Ja, kass helt enkelt.
En, i min bok, fullt rimlig reaktion med tanke på den konstanta porträtteringen av män som testosteronstinna våldsälskare i filmer, böcker, på idrottsarenor och i serier. Vid 28 års ålder besitter jag möjligen EN av de så eftersträvansvärda egenskaperna en riktig man bör ha. Och jag kan garantera att den varken innehåller jaktgevär eller släpvagnar.
Visst, jag har ingen aning hur man går till väga för att lägga trall eller spika panel. Men jag har i alla fall inte heller några stora biceps. Jag kan sörja än i dag att jag troligen aldrig kommer att behärska att byta däck på föräldrarnas Volvo 240. Jag är dömd till ett liv av förkroppsliga okunskap varje gång jag hämtar bilen på verkstaden.
Det har jag förlikat mig med nu. Så är det bara. Jag överlever.
Men det finns faktiskt en egenskap på listan som jag avskyr mer än alla andra. Nämligen män som gillar att slåss med andra män. Låt oss vara 100 procent ärliga för en stund. Våldsamma snubbar är det mest oattraktiva som finns 2019. Jag trodde att en vit, genomsnittligt bemedlad karl är (med all rätt) det värsta man kan vara nuförtiden. Men faktum är att det finns något som är snäppet värre.
Och det är att vara en vit, genomsnittligt bemedlad man som går igång på att spöa upp andra män.
Jag stoltserar mer än gärna med att jag aldrig skulle klara av att slå någon annan. Att jag dessutom blivit misshandlat offentligt tre gånger – men aldrig ens tänkt tanken att slå tillbaka. Det finns inte en fight i världen som jag hade gått ”segrande” ur. Och det kan mycket väl vara min främsta egenskap som människa.
I min bok finns det bara ett fåtal godkända ursäkter för att någonsin ta till våld:
1. Du är svårt psykiskt sjuk.
2. Du är ett barn som inte lärt dig att prata ännu och i ren frustration uttrycker dig genom sparkar och pungslag.
3. Du är inlåst i en bur och blir attackerad av en mördar-grizzlybjörn.
Jag tror att den generaliserande bilden av män som brunstiga tjurar devalveras lite hela tiden. Men den finns definitivt fortfarande kvar där ute. Och för att vi totalt ska lyckas ta död på den så vänder jag mig till de som inte sällan är förebilder till unga män och pojkar: andra män. Elitidrottare, grannar, sportfans, föräldrar och offentliga personer i stort.
Det är vi tillsammans som måste föregå med gott exempel och visa att snubbar inte är okontrollerbara och hormonstyda. Att vi inte är grottmänniskor vars första instinkt är att smälla till någon på käften när vi inte kommer överens.
Det är vi som måste sluta att uppmana hockeyspelare att slå varandra på käften från läktarhåll. Det är vi som måste sätta tonen i omklädningsrum, på arbetsplatser och i skolmiljö.
Vi kan så mycket bättre. Och vårt samhälle förtjänar det.