Av de fyra kvinnor som väntar oss i ateljén vid Björköfjärden i Brändön känner jag igen tre. Jag har skrivit om Inger Thurfjell, Elisabet Linna Persson och Gunilla Öhman också tidigare, om var och en för sig. Unga Elin Schefström är en ny bekantskap.
Konstrundan som dagens reportage handlar om är ett arrangemang som föreningen KiN, Konstnärer i Norrbotten, lockar med den sista helgen i maj varje år. Det är KiN-medlemmar som öppnar sina ateljéer för allmänheten. Numera kan dessa medlemmar som alla är yrkesverksamma konstnärer i Norrbotten i sin tur bjuda in gäster att ställa ut tillsammans med dem. Inger Thurfjell och Elisabet Linna Persson har bjudit in inte mindre än sex gäster, kvinnor som skapar utan att ha det som yrke. Alla åtta ska visa sin konst på Ingers gård – inomhus och utomhus. När vi gör vårt besök inför arrangemanget hänger det konst istället för kläder på klädstrecket.
– Vi är starka kvinnor var och en för sig och tillsammans blir vi urstarka, säger Elisabet Linna Persson om att ställa ut i grupp.
Vi skojar om att kvinnorna utgör en ny version av en gång vida kända feministgruppen Grupp 8 och ingen har något emot jämförelsen.
Jag bli glad när Inger Thurfjell berättar att nio av de tio mest kända konstnärerna i Sverige är kvinnor och att kvinnor står för merparten av den offentliga utsmyckningen i vårt land. Det mot bakgrund av att kvinnliga konstnärer så länge har fått stå tillbaka för manliga konstnärer. Tänk bara på alla konstnärspar där männen blivit stora namn inom konsten medan kvinnorna trots många gånger större talang inte har blivit kända förrän efter sin död.
Sigrid Hjertén, gift med Isaac Grünewald, studerade för Henri Matisse i Paris och ägnade sig därefter åt måleri. Hennes debututställning ägde rum 1912 med gruppen De 8. Hon målade heminteriörer, stadsbilder, stilleben och porträtt i dekorativ stil som senare övergick i expressionism. År 1918 ställde hon ut på den stora Expressionistutställningen i Liljevalchs konsthall i Stockholm. Skämttidningen Strix chefredaktör Albert Engström kallade Sigrid Hjerténs verk för "rena idiotin" och "idiotisk kråkspark".
Hjertén var kolorist och ställde kalla och varma färger mot varandra. Hennes sista målningar sägs vittna om den psykiska sjukdom som från 1936 fick henne att sluta måla. Hon avled i samband med en lobotomi på Beckomberga sjukhus.
I dag räknas Sigrid Hjertén som en av förgrundsgestalterna i den svenska modernismen – inte "en oinspirerad kopia av sin man" som hon av vissa kritiker kallades under sin levnad.
Det där med psykisk sjukdom pratar vi om under intervjun hos Inger Thurfjell. Det är hon som berättar att konstnärer är överrepresenterade när det gäller psykisk sjukdom, bland annat schizofreni. Hon förklarar samtidigt att konstutövandet ofta är terapeutiskt. I det instämmer Elisabet Linna Persson, Gunilla Öhman och Elin Schefström.
Jag hörde en gång den världsberömda luleåfödda konstnären Karin Mamma Andersson berätta om konsten som självterapi: Hon skulle sälja sitt första verk och arbetade på tavlan i flera månader. Sedan fick hon veta att beställaren gett uppdraget till någon annan. Hon blev förbannad, målade om tavlan och gjorde onda ögat till beställaren.
Så kan det gå.
Läs mer: De gör konstrundan på sitt eget sätt