Vi ser mer av partiledare som säger vad de inte ska göra, än vad de kan tänka sig att göra. Professionella tyckare och nyhetsreportrar tävlar om att skildra detta som ett enda stort misslyckande. Borde inte en uppgörelse kunna ske och borde den inte egentligen redan ha skett? Jag tror inte det. Inte heller är jag orolig och jag är heller inte lika otålig.
Med reservation för att avgöranden i svensk politik kan ske snabbt när de väl sker, så väntar nog någon vecka till av förhandlingar innan det kan avgöras om en ny regering kan bildas och hur den i så fall kan se ut. Det blir nog sammanbitna ansikten, kaffedrickande, nattmöten och annat som hör till rekvisitan inför en typiskt avgörande stund i svensk politik.
Anledningarna till allt detta har inte uppkommit efter valet. Inte heller under valrörelsen eller ens under den förra mandatperioden. Visst är det så att Sverigedemokraternas utökade inflytande spelar stor roll, men inte ens det är egentligen nytt för regeringsbildningen. Anledningarna fanns redan före SD växte sig starka.
När regeringsskifte skedde efter valet 1991 var den föreslagna och senare valde statsministern Carl Bildt. Den stora samtalsämnet inför regeringsbildandet var då att regeringen var beroende av partiet Ny Demokrati. De hade kommit in i riksdagen efter en valrörelse som byggde på en kraftigt begränsad invandring och på frågor som i valrörelsen beskylldes för att vara populistiska. Ny Demokrati var inte ett erfaret parti, på det sätt SD kommit att vli. Det hade bildats kort tid före valet och försvann nästan lika fort. De byggde i och för sig på ett flyktingmotstånd, men avståndet till de rörelser som verkade i SD var ändå rätt stort.
Nu är läget annorlunda. SD är inne och tycks ha ändrat hållning och anslag, även om några hävdar att SD i grunden är samma parti som det högljudda parti av rasister som den nuvarande partiledningen i mitten på 1990-talet gick med i. Nu har vi har fått tre block i svensk riksdag, där det förr i tiden bara fanns två. Att inga samarbetar med SD handlar inte om mobbing, utan om att partiet i grunden står för så annorlunda politik att det egentligen är ett helt eget block. Att liberala partier inte vill sätta sig i beroendeställning av SD visar sig därmed med all kraft. Det är egentligen inte konstigare än att den svenska högern inte gärna samarbetar med V.
Det vi ser idag handlar om att alliansen verkar spricka som enig politisk kraft, då två av partierna står helt främmande av att vara beroende av SD. Ett extraval vill de flesta undvika, eftersom knappast någon tror att ett nytt val skulle ändra dagens mandatfördelning.
Då måste man istället göra någonting annat. En stor förändring tar tid och väljer man att skynda, riskerar man bara få en ny kortsiktig lösning. Det har decemberöverenskommelsen lärt oss. Jag tror att det måste få ta tid att ändra strukturen på riksdagspartiernas samarbeten. Det är trots allt mer än fyrtio års politisk tradition som måste omprövas. Det handlar om att skildra en helt ny politisk verklighet.
Däremot är jag bekymrad över att debatten förs som om det fanns två block och ett parti som det var synd om, som står utanför. Istället är skiljelinjen mellan de som står för grundläggande liberala värderingar och de som inte gör det. Det är den nya politikens nerv. Får vi en regering som speglar den har jag inget emot att vänta.