Varenda gång jag hör "Like Toy Soldiers" av rapparen Eminem så kan jag känna hur mina ögon fuktas.
Låten har ett sorgligt budskap som den är. Eminem, eller Marshall Mathers som han egentligen heter, minns tillbaka till när hiphop-legendarerna och de tidigare bästa vännerna 2Pac och Biggie bråkade under 90-talet. Det som började som ett vackert vänskapsband slutade med att båda två mördades brutalt på grund av sina meningsskiljaktigheter.
Men det är inte därför den berör mig. Väldigt långt ifrån faktiskt.
Vi ska backa bandet till 1939. Vi ska dessutom förflytta oss 6791 kilometer från Eminems Detroit, Michigan - och ta oss hela vägen till en liten by utanför Jyväskylä i mellersta Finland.
Vinterkriget hade precis brutit ut. Ryssen hade stormat in över finska gränsen och i princip alla män tvingades ut i strid.
Utanför Jyväskylä lämnades en familj ensam, precis som många andra, utan sin pappa. Mamman hade fullt sjå med att ta hand om sina tre barn och den ekonomiska situationen var långt ifrån Sveriges medelklass. Men hon fick god hjälp av sin äldsta dotter Aino.
Aino hade tjockt, mörkt lockigt hår. Hennes vackra leende, med skrattgropar stora som femkronor, smittade av sig på alla i hennes närhet. Hon höll alltid humöret uppe trots den karga tillvaron.
Efter att hennes äldre syster dött som spädbarn blev hon äldst i skaran. Och med pappan ute på slagfältet fick hon, bara sju-åtta år gammal, ta rollen som extraförälder många år för tidigt.
Kriget fortlöpte. Ryssen kom djupare in i Finland för varje dag som passerade. Tusentals finska män fick sätta livet till i kampen för att skydda resten av landet.
Däribland Ainos pappa.
Aino tvingades själv fly genom Finland och hela vägen upp till svenska gränsen i hopp om en tryggare tillvaro. Hon bosatte sig i Vuono utanför Haparanda och tog tidigt jobb på ett hotell och även ett hembageri. Där växte hon upp och lärde sig bland annat att baka världens godaste anisbröd.
Så småningom kom resten av familjen till Vuono. Där kunde de för första gången på många år sänka axlarna och slappna av. Nu fick hon tillsammans med sin mamma ta hand om de yngre syskonen i lugn och ro.
Aino Jääskeläinen levde den största delen av sitt stillsamma liv i den där lilla byn inte långt från hennes hemland. Hon fick tre barn, gifte sig, tog efternamnet Wiik och flyttade på ålderns höst till Luleå för att komma närmare släkten.
25 juli 2007 slöt hon sina ögon för sista gången och vaknade aldrig igen.
Efter att Aino brottats med cancer i 20 års tid så orkade hon inte längre. Bröstcancer blev skelettcancer. Och från skelettet spred den sig slutligen vidare till levern.
Mommo blev 75 år gammal. Och på väg till hennes begravning lyssnade jag på den där låten - "Like Toy Soldiers". Även om budskapet i låten inte har någonting att göra med varken Finland, min mormor eller cancer så kommer jag alltid att förknippa den med henne.
Och varje gång jag hör den så skänker jag mommo en extra tanke.
Men jag tror aldrig att jag under mina dittills 16 levnadsår fick säga hur mycket jag tyckte om henne. Vid den åldern hade jag troligtvis aldrig heller kunnat gjuta nog med mod i mig själv för att göra det.
Ni vet hur tonåringar kan vara.
Därför vill jag nu ta tillfället i akt, med den internationella kvinnodagen i åtanke, och säga följande:
Du är den starkaste människan jag någonsin träffat. Om jag ens blir en tiondel av den morförälder till mina barnbarn som du var till mig så kan jag sträcka på mig av stolthet.
Hur du trots kroniska smärtor i hela kroppen. Trots ett konstant pillerknaprande. Och trots 20 år med världens jävligaste sjukdom hängandes över dig alltid kunde hålla humöret uppe är totalt obegripligt.
Men det drag jag beundrade allra mest hos dig var din omtänksamhet. Oavsett hur du själv mådde så kom alltid dina nära och kära i första rummet.
Det var den osjälviska och outtröttliga empatin som gjorde att du var just du. Och jag tror aldrig att jag kommer se det i någon annan människa.
Jag hoppas att det här får dig att le i din himmel. För om det är någon som fått sig en plats bland molnen så är det du. Det garanterar jag.
Om du var här så hade jag gett dig en sån där stenhård bamsekram som du alltid gav mig.
Sen skulle vi baka anisbröd en sista gång.