Ändamålet helgar medlen. Allt för medborgarnas bästa. När man hyvlar flyger det spån. Ja, det finns många mer eller mindre lite diffusa uttryck för att förklara och i slutänden försvara politiska beslut och/eller militära handlingar. Om de kommer fram, vill säga, för lönndom och tystnad är tvivelaktiga gärningars bästa vän.
Jerk Schuitemas andra roman, fast den första i en planerad serie med överrubriken ”Papegojan” handlar om det ovannämnda.
Det är vårvinter i Gällivaretrakten när en kropp hittas i ett skogsområde och sedan en annan i ett kraftverks vattenintag. Och polisen lägger förvånat pannorna i veck och undrar förstås vadan detta och varför, även om självmord är ett alternativ som flera i kåren dryftar som troligast i ett av fallen. Fast Stig Taivalsaari, polischef i Gällivare, tycker något skaver och att självmord är lite för enkelt.
Samtidigt, fast hos narkotikaroteln Stockholm, får polis Amanda Wrede spel under ett tillslag mot en känd skummis och misshandlar honom, helt emot det polisiära reglementet.
Amandas chef, Lars Almén, blir topp tunnor rasande över Amandas oproffsiga beteende och skickar henne till Gällivare, som är hennes födelse- och uppväxtort. Innan deportationen norrut har förstås Almén kontaktat poliskollega Taivalsaari om varför Wrede skickats på avkylning och att hon nu är i hans sold. Jobb finns ju.
Schuitema ger oss tidigt i romanen huvudpjäserna i hans schackartade kriminaldrama, med starka politiska förtecken. Här finns bondeoffer, löpare med blod på händerna och drag som får ångras.
Allt eftersom 36-åriga Amanda kommer in i det lokala polisgänget blir hon förstås en giftigare och bättre polis. Samtidigt frigörs också minnen från barndom och uppväxt i samhället hon en gång lämnade. Och alla långt ifrån behagliga. Och en del suddiga eller kanske förträngda. Hon vill till exempel inte bo hemma hos föräldrarna Ewert och Ines den tid hon är i Gällivare, utan sover hos en bekant från förr. Roligast att träffa i föräldrahemmet är Kompis, en papegoja som fått bli kvar genom mammans försorg.
Under läsningen tror jag mig förstå Schuitemas skapelse av karaktären Amanda, här finns mer att ösa ur för kommande delar av romanserien. Det mångfacetterade är alltid intressant.
Mångfacetterad kan också staten och dess grenverk vara. Både god och rent av kanske ond. Eller i alla fall moraliskt högst tvivelaktig. Eller kanske ovetandes ha skapat en ridå där gamla tjänare av diverse slag kunnat bilda en sorts stat i staten för ”nationens bästa” men också av girigt intresse för kling i egna plånboken.
”Den som göms i snö” dras spänningsmässigt åt när två fordon krockar och det, förutom två döda och lemlästade, hittas spår av sprängmedel i det ena fordonet.
Ett ”misslyckat terrordåd” är rubriken i en lokaltidning. Ofog, det anti-militaristiska nätverket, påstås kunna ligga bakom. Varför? En av de döda i fordonen var medlem i Ofog och så kallad världsförbättrare på vänsterkanten. Och måhända planerades ett attentat mot det militära övningsområdet NEAT, som ligger i Norrbotten och hyrs ut till utländsk militär, läs USA med flera, för bland annat bombträning?
Den dödades bror var för övrigt militär, och hade kanske läckt något. Och i ett brev hade han till brodern skrivit ”leta farliga saker där du inte når”.
För att göra en lång och blodig historia relativt kort, lyckas Schuitema knyta ihop delarna på ett förtjänstfullt sätt. Visst slås öppna dörrar in här och där, men som helhet vävs det personliga trovärdigt ihop med det storpolitiska dramat, för att toppas med spänning som för övrigt skulle funka bra på film.
Jag tycker Jerk Schuitema, uppväxt i Gällivare, kan kalla sig författare redan efter två romaner.