Ett 70-tal personer samlades förra tisdagen för att spåna fram idéer.
Mötet inleddes med att ett tiotal av de ensamkommande ungdomarna själva berättade om sin situation.
Därefter delade man in sig i smågrupper och skrev listor med förslag på vad Luleåborna kan hjälpa till med. Förslagen, som sammanställdes i slutet av träffen, handlade mycket om hur man kan skapa personliga relationer genom till exempel läxhjälp, vänfamiljer, utflykter och friluftsliv, bjuda på middagar och julfirande och sammanföra ungdomar och äldre.
En gemensam facebookgrupp med namnet ”Kraftsamling för ensamkommande barn” i Luleå skapades för att underlätta fortsatt kontakt.
– Vi måste arbeta på två nivåer. Dels göra vistelsen i Luleå bra för ungdomarna. Dels trycka på politikerna så att de river upp återsändandeavtalet med Afghanistan, säger Mats Eliasson, läkare på Sunderby sjukhus, som vid sidan av jobbet är god man för en av de afghanska asylsökande killarna.
Kommunalrådet Yvonne Stålnacke som också var på plats lovade genast att sätta honom i förbindelse med den socialdemokratiske riksdagsman från Norrbotten som ansvarar för frågorna.
Cirka 250 ensamkommande ungdomar bor i Luleå just nu, flertalet från Afghanistan. Nätverket Språktorget, som arrangerade Kraftsamlingen, har haft träffar med killarna en kväll i veckan sedan i våras. Här har de fått chansen att träna språk, men också att umgås, spela spel, göra utflykter och sjunga svenska sånger tillsammans med svensktalande ungdomar och vuxna.
Under hösten har de ensamkommande ungdomarnas tillvaro blivit allt mer orolig då några av dem har hunnit få avslag på sina asylansökningar.
Mohammed Jafari berättar att han dagen före Kraftsamlingen fick besked från Migrationsverket att han ska utvisas till Afghanistan.
– Jag blev chockad och kunde inte sova, säger han.
Hans familj finns i Iran, dit de har flytt på grund av krig och förtryck i Afghanistan. Själv flydde vidare till Sverige då den iranska regimen tänkte tvinga honom att åka till Syrien för att kriga.
– Det känns tungt. Vad ska hända i min framtid nu?
En annan pojke på mötet, Hamid Hamidi, berättar att han för en månad sedan miste sin fyraårige lillebror i ett bombattentat i Kabul. Hans mamma och syster vårdas fortfarande på sjukhus.
Nadia Sahlin i Språktorget är djupt berörd av sina vänners situation.
– Jag tycker det är otroligt att de ändå orkar vara så trevliga och engagerade och lär sig ett språk med en sådan motivation fast det inte ens vet om de ska få stanna, säger hon.
Det gör ont ibland att se dem i ögonen, konstaterar hon.
– Jag har sett de ledsnaste ögonen jag någonsin sett här. Det är något som stannar kvar inom en.
Hon har skrivit en sång som hon tillägnat ungdomar på flykt och som hon framförde under kvällen. Sångtexten handlar om en utopisk plats där alla ryms.
– Jag känner att om var och en skulle hjälpas åt att göra vad man kan utifrån den livssituation man befinner sig i, hur mycket tid man har och vad man har för möjligheter, så skulle vi tillsammans kunna göra enormt mycket för dem.
Ali Joozjani hade pratat ihop sig med sina vänner på boendet på Nordkalotten i förväg för att gemensamt bestämma vad han skulle framföra till deltagarna på Kraftsamlingen:
– Vi vill inte ha bidrag. Vi vill själva bidra till det svenska samhället. Det beror på er hur vi kommer att kunna komma in i samhället. Men lita på oss. Vi kommer att lära oss någonting som vi kan ge tillbaka.