Köper inte du heller Disney-sagan?

Du är ett vanedjur. Erkänn. Ja, det behöver inte vara något fel med det – förutom att en tenderar att leva ett liv på autopilot, av bara farten, eller ve och fasa, ett liv som någon annan bestämt åt dig.

Foto: Linda Forsell/TT

Luleå2017-08-20 08:44

Det här slår mig då och då, hur vi likt myror följer en redan upptrampad stig. Den alla andra stundtals i blindo följer.

Det är inte meningen att låta förmer. Jag gör det också. Knatar på. Och att ens se det här kan vara svårt. Ni vet de berömda träden som skymmer skogen.

Men ibland händer det saker som får oss att stanna upp, tänka till och kanske ifrågasätta. Vad gör jag här? Vad vill jag egentligen med mitt liv? Känns det här bra?

En skakas om. Kanske förlorar sitt jobb, skiljer sig eller slungas ut ur gosig babybubbla.

Det sistnämnda hände mig. Det var liksom en chock när min yngsta fyllde två-tre år och jag plötsligt hade tid att ställa mig frågan hur allt kändes.

Jag tänker att vi många gånger köper en färdig livsmanual. Eller köper och köper. Den ligger ju där framför oss. Komplett med den påtvingade tvåsamheten som cementerad grund. Det är bara att rätta sig i ledet och haka på.

Och kanske passar det här upplägget dig perfekt. Grattis i såna fall! Till ett rätt gött och säkert på många sätt bekymmersfritt liv.

Men om en inte köper Disney-sagan? Om en tycker att ramarna är för snäva? Vare sig det handlar om relationer, kön eller skolsystem. Om en går där en solig men fortfarande i ärlighetens namn lite för kall februaridag på isen – tillsammans med cirka alla andra Luleåbor – och plötsligt vaknar till och ser allt utifrån med en småsur smak i munnen. Vad gör en då?

I min värld är det precis då de riktiga gratulationerna ska hagla. Du har välsignats med en rejäl knuff i sidan. Vaknat till, fått ett bevis på att du är en tänkande individ. Du har fått en möjlighet till en mikropaus och en chans att välja. Välja bort, välja nytt. Eller välja samma igen.

Jag har hört om människor som varje år sätter sig ned tillsammans med sin partner och gemensamt tar ett beslut om de ska fortsätta sin tvåsamhet. Vare sig relationen är bra eller dålig. Det blir liksom ett aktivt val. Och en påminnelse om den egna viljan.

Liknande tankesnurra fick jag reda ut med en vän som funderar på att försöka skaffa barn. ”Först måste jag bara…” var allt hon hann säga innan jag lyfte erfarenhetens finger (ja, jag är faktiskt snart 40!) för att deklarera att nästan allt går ändå.

Hur saker bör vara enligt någon sketen norm får aldrig fjättra oss. Jag upprepar. Hur saker bör vara enligt någon sketen norm får aldrig någonsin fjättra oss.

I början av sommaren lovade jag mig själv (på bästa plats i tidningen, eh) att öva på att göra ingenting. Med facit i hand gick det åt helvete. Jag misslyckades totalt och återgår till en befriande vardag som roller derby-pendlande duracellkanin.

Sommarens sjukaste går under avdelningen Män berättar saker för mig. Vid ett flertal tillfällen har för mig okända män smugit upp bakom mig för att berätta random stuff om sig själva. Patriarkatet fortsätter därmed att ösa ur sin oändliga bägare av dynga.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om