Träden har huvudrollen i vårens utställning i Kulturens hus. Och det är en fullmatad utställning som fyller alla ytor och delar av Konsthallen. Nio konstnärer, alla kvinnor, har handplockats av Hans Sundvall som är konstnärlig ledare och curator. Han betonar att utställningen handlar om träd, inte trä.
En av anledningarna till utställningens tillkomst är rapporter och forskning som lyfter fram just träd som en viktig faktor i lösningen på miljö- och klimatproblemen.
– Både enskilda träd och skog är betydelsefulla för miljön, för såväl människor och djur som växter.
De flesta av konstnärerna deltar med omkring tio verk vardera.
– Ingela Ihrman har bara ett verk, som handlar om granen och är en videoprojektion. Och ganska mycket av det som visas är nyproducerat, så det är en ganska generös utställning, säger Hans Sundvall.
En av de medverkande i ”Träd” är bildkonstnären Birgitta Burling, tidigare Eriksson, född i Morjärv och utbildad bland annat vid Konsthögskolan i Stockholm. Hon har haft utställningar både i Sverige och utomlands, arbetat med pedagogisk verksamhet och konstnärlig forskning samt med konstnärliga gestaltningsuppdrag. 1993 deltog hon i en grupputställning på Norrbottens museum och 1995 var hon och Thomas Efverström initiativtagare till utställningen ”Återkomst” i Konstens hus med bland andra Karin Mamma Andersson.
I ”Träd” visar hon ett flertal verk:
– Mina verk är inte figurationer av träd utan jag föreställer mig att målningen är motivet. Som ett konkret stycke av det den skildrar vid ett specifikt tillfälle, med alla sinnen närvarande. Jag vill att man nästan ska krypa in i målningen och vara där inne och laborera med fläckarna och färgerna. Som i mitt senaste verk som är med på utställningen. Där finns smaken av kådan, lukten av mossans fukt mot hud, i örat sus och prassel från olika löv, och ljus som söker sig mellan grenverk och tallbarr.
Hon målar alltid i olja på duk med penslar i olika storlekar, med mjukare eller hårdare borst.
– Linneduken med sin elasticitet ger bra respons när jag jobbar. Det är viktigt att penseldragen ligger rätt när jag lägger dit dem på duken. Om jag inte är nöjd så tvättar jag bort det med lösningsmedel och arbetar tills det sitter rätt, har rätt ”teckning” och energi.
Mitt på golvet i en av utställningshallarna står också hennes trädstam i nio sektioner i keramik.
Birgitta Burling lovar att den som tar sig tid och låter hennes målningar ”öppna sig” blir belönad:
– Man är inne bland träd och växtlighet. I mina verk står man inte och tittar på dem utifrån, utan får röra sig in och ut ur målningen. Den kanske inte går att omfatta som en bild, mer som ett väsen i sig själv som det tar tid att lära känna och associera med, berättar hon och tillägger:
– Jag har några små målningar med där man rakt av ser rallarrosen i björkdungen, till exempel.
Hennes fascination för träd uppstod tidigt:
– Jag har starka minnen från när jag gick med min pappa på tallhedarna i Morjärv. Tallstammarnas guldiga bark i västerljus. Lukten av kåda som jag tog och tuggade på. Tallarna som enorma kolonner i ett antikt tempel.
Hon beskriver ett annat av våra norrbottniska barrträd som väckt hennes förtjusning:
– Granen är för mig det expressiva trädet. Den vi tar in i huset och dekorerar. Solitären med uttryck, säger hon och refererar till Carl Fredrik Hills teckningar av granen som gestaltar hennes upplevelse av dess skepnad.
Ett träd som trivs på sydligare breddgrader och inte klarar det norrbottniska klimatet är en annan favorit:
– Det är oxeln, för sin underbara grågröna färg, liknande olivens. Vi har två oxlar vid vårt fritidshus. När man sitter under dem en sensommarkväll kan man drömma sig bort till andra platser, och det känns som att det kommer att vara för evigt. Det pittoreska med oxeln är att arten har uppstått i Sverige. Den är inte invandrad. Den sprider sig genom fåglar som ätit bären. De bildar inte skogar.
När Birgitta Burling och hennes man besökte den stora botaniska trädgården Kew Gardens i London för en tid sedan blev de hänförda av de flera hundra år gamla träden:
– Det berörde oss djupt att de fortfarande stod där. Känslan av att de överlevt generationer gav perspektiv på oss som människor, och fick vår ålder att kännas lilleputt.