Sex – i alla dess former – är något de flesta av oss på ett eller annat sätt ägnar oss åt. Åtminstone i tankarna. Ändå verkar de flesta författare välja att inte skriva om det. Kyssar går an, men därefter blir det ett klipp. Kanske är det inte så konstigt. Det finns en risk att sex i litteratur och film skulle ligga allt för nära pornografin – och dit vill kulturskaparna inte ta oss. Finkultur ska stimulera intellektet och väcka huvudet till liv, definitivt inga andra kroppsdelar.
Jag är såklart inte den enda som reflekterat över detta. 2017 pågick en kulturdebatt om just sexskildringar i litteraturen. Expressens Malte Persson menade att samtidslitteraturen helt utelämnar, eller bara skriver om dåligt, sex. Som exempel tog han upp de två då aktuella romanerna ”Just nu är jag här” (Isabelle Ståhl) och ”Tripprapporter” (Tone Schunnesson).
”När jag skrev ”Tripprapporter” ville jag berätta om ett kvinnligt liv som inte främst var i rörelse på grund av ett rikt sexliv med män.” skrev Schunnesson i en replik i samma tidning. Och ja, det ter sig märkligt att Persson valde just två unga kvinnliga författare att anklaga för att de skrev för lite om bra sex. Jag kan komma på många manliga samtidsförfattare som också utelämnar sexscener i deras romaner.
Att författare gärna hoppar över sexet beror kanske på att det inte längre är radikalt att skriva om sex. Vi behöver inte längre stå på barrikaderna för det knapplösa knullet (Erica Jong som myntande uttrycket under 1970-talet med sin roman ”Rädd att flyga” har ironiskt nog blivit nominerad till Bad sex Award för sin uppföljare ”Fear of Dying” 2015). Tvärtom är det kanske blasé med litterära sexskildringar i och med tillgången till pornografi och sexualiserande reklam?
Men gestaltningar av sex behöver ju inte vara sexiga, eller skildra bra sex. Jag tycker inte att konsten ska väja för något. Och då inte heller för sex. Jag vill läsa sexskildringar om jagupplösande och gränsupplösande sex. Mer eller mindre frivilligt sex, gråzons-sex, dåligt sex, solosex och uteblivet sex. Allt det som sex kan vara.
När det slog mig att jag ville ägna några kulturartiklar åt detta frågade jag vänner och bekanta vilka som var de bästa respektive värsta sexskildringar de stött på. Utöver en hel del obskyr könsrock och Harlequin-romaner kom Geir Gulliksens ”Berättelser om ett äktenskap” upp. ”Man känner på sig att sexskildringarna är till för att huvudpersonen ska framstå som en he-man och ingen skugga ska falla över hans sexuella förmåga.” sa min vän Elisabeth.
Ja, det är väl just motsatsen till det som vi längtar efter. Sexskildringar som inte handlar om prestation eller att leva upp till någon annans, eller samhällets, förväntningar. Vi behöver ju faktiskt inte ens andra personer för sex. Det visade Lill Lindfors i en annan kulturyttring: ”En man i byrålådan”, som min vän Emma glatt spelade upp för mig för några år sedan. Lindfors har själv sagt att låten inte alls handlar om en sexleksak, men som bekant finns det alltid flera tolkningar av ett verk.