Inte heller denna vinter byggs det någon igloo för ismusik på Gültzauudden. Inte heller detta år vill Luleå kommun, landstinget och länsstyrelsen rädda finansieringen. Att bygga igloon och genomföra konserterna skulle kosta 3,5 miljoner kronor.
Ismusiken i den så speciella konsertlokalen, igloon på Gültzauudden, fick tre års liv. Nu tvingas den dra utomlands för sin överlevnad, utvandrar till Italien denna vinter och risken är att ismusiken aldrig flyttar tillbaka till Luleå. Så brukar det vara med utvandrare, de återvänder sällan.
Luleå satte båda fötterna i isklaveret, men borde ha lärt av Kiruna. Ice hotel i Jukkasjärvi krävde flera års inarbetning. Den kunskapen, att det krävs uthållighet, äger inte Luleås nya kommunledning.
Det är trist för Luleå, och för Norrbotten, att inte ta tillvara de goda idéerna. Andra aktörers uthållighet gav Norrbotten det nu världsberömda Ice hotel, den nästan lika berömda kändismagneten Tree hotel, en isbrytare för turistresor och exploateringen av det återupptäckta norrskenet, som lockar stora skaror. Det är fyra goda skäl för folk att dra norrut i en tid när vinterturismen växer kraftigt.
Det kunde ha blivit ett femte skäl, men nu ger den största kommunen bort sin ismusik till Sydeuropa. Romarna och napolitanarna är säkert glada.
I Luleå härskar tystnaden. Ingen yttrar sig, eller så kanske ingen vågar yttra sig, om värdet av den unika ismusiken.
Vad återstår då av Tim Linharts och Birgitta Linharts Ice music? Ja, instrumenten lär ännu, innan resan söder-ut, finnas i ett fryshus på Storheden. Av de tre kon-sertigloona på Gültzauudden finns inget kvar. De har runnit ut i Luleälven.
Borde vi inte åtminstone få ett minnesmärke rest i den sista igloons ställe, en påminnelse om den goda idén och det vi fick uppleva i den vita konsertsalen, där vi var 200 och med stearinljus i händerna och som njöt av de välklädda musikernas förmåga att locka fram toner på instrument byggda av vatten.
Men bygg inte minnesmärket över Ice music i is. Påminnelsen om detta misstag får inte smälta bort.