Att vilja hjälpa människor som har det svårt går som en röd tråd genom Kevin Stenbergs liv där han jobbat i allt från Östafrika till Brasilien. Det var också det avgörande när han 2022 åkte till Ukraina. ”Jag hade sjukvårdsutbildning, jag hade militär utbildning, jag kände jag kunde bidra. Då var det självklart att jag skulle åka”.
Han hade varit i Ukraina redan innan Rysslands fullskaliga invasion i februari 2022. Kevin Stenberg, 29 år och ursprungligen från Boliden men nu boende i Luleå, hade varit humanitär hjälparbetare i Donbassregionen redan 2021.
– När Zelenskyj i februari 2022 bad om hjälp utifrån kände jag direkt att jag ville dit och hjälpa.
Han agerade snabbt. Sökte tjänstledigt i tre månader från jobbet som prospekteringsborrare och drog iväg i slutet av mars.
– Men jag sa inget till mina anhöriga. Jag ville inte oroa dem. De visste att jag skulle iväg, men jag sa jag skulle vara i Polen och hjälpa folk vid gränsen. Det var inte förrän jag kom hem 2,5 månader senare, och samlade alla, som jag berättade vad jag egentligen hade hållit på med. Att jag varit på plats inne i Ukraina, som sjukvårdare, mitt i striderna. Jag minns att pappa sa "Det räknade jag snabbt ut", medan mamma sa "Lova att du aldrig åker iväg igen!".
Han var stundom riktigt nära döden som sjukvårdare. Här en bild från Kharkiv där 13 kryssningsmissiler slog ner varav en bara 90 meter från Kevin. Att han klarade sig oskadd var tack vare höghuset på bilden, som låg mellan honom och nedslagsplatsen och tog smällen.
Han var singel när han drog, men kvar hemma fanns en livsviktig person: Dottern Sophia, i dag 4 år.
– Den vanligaste reaktionen när folk hör jag varit iväg är; "Men är du helt dum i huvudet? Du har ju barn!". Grejen är den att jag faktiskt gjorde det delvis för hennes skull. Jag ser det som att det här kriget plötsligt kan göra att vi har krig även här. Så det var lite för att skydda henne jag åkte.
Kevin Stenberg, här med dottern Sophia i famn. En bild från ifjol. I dag är Sophia 4 år.
Det där har han dock omprövat en aning. I dag vill han inte ge sig iväg.
– Det var som att det hände någonting där nere. Jag hade trott att det skulle vara som när jag var där året innan, att det small ibland men att det var väldigt lågintensivt. Det visade sig vara betydligt värre.
När insåg du det var värre än du anat?
– Det var när vi kom till Butja. Det var som att åka in i dödsriket. Scenerna har satt sig på näthinnan. Det första jag såg var en hund som kom med en avsprängd människoarm i munnen.
Kevin sväljer.
– Sedan körde vi in i staden. Där låg döda överallt på gatorna, främst äldre kvinnor och barn. Vi fick sicksacka oss fram. Fruktansvärda syner. Död överallt, förutom alla hundar. Som åt på liken.
”Jag känner jag vill berätta nu, det känns viktigt. Situationen i Ukraina är fortfarande helt fruktansvärd, men här hemma blir det allt tystare om det hela. Vi får inte bli tysta, vi får inte glömma”, menar Kevin Stenberg.
Han berättar hur han kristallklart minns detaljer som tempen i luften, känslan av kläderna mot kroppen, och lukten – framför allt minns han lukten.
– Än i dag kan den plötsligt slå emot mig, lukten av Butja. Det luktar ruttnat kött blandat med brända elkablar och nedbrunna hus. Jag kan stå i kön på Ica och pang, så är den där igen. En sorts unken soplukt, blandad med elbrand och lik.
Kevin Stenberg rättar till kaffekoppen han har framför sig. Det står Love på den, något som känns tämligen passande för att beskriva hans drivkraft i livet. Redan som 19-åring åkte han som volontär till Östafrika och Brasilien för att jobba med malariaprevention via Röda korset.
Att åka till en krigshärd är det inte alla som utsätter sig själva och sina anhöriga för. "Men i min värld är det höjden av medmänsklighet, att kunna hjälpa människor där de behöver det som mest”.
– Vi åkte runt och delade ut mediciner och myggnät, ibland till ställen väldigt illa till. Vissa indianstammar i Brasilien, dit det krävs tillstånd för att åka, var hårt drabbade.
Att han överhuvudtaget tog steget ut i världen direkt efter gymnasiet var, förutom att han ville ut och hjälpa folk i nöd, en direkt reaktion på hans uppväxt.
– Hela min släkt är sådana som älskar att bo i Boliden och har aldrig rest någonstans. De sitter hemma och dricker kaffe och åker skoter på vintern. Jag ville bort från det.
Ambulansen som Kevin med kollegor åkte runt i blev vid ett tillfälle hårt attackerad och demolerad. Kevin klarade sig bra, men en kollega fick svåra splitterskador. ”Trots att vi hade röda kors på tak, sidor och framtill sköt de mot oss, fastän det är emot Genévekonventionen”.
Och detta han gjorde – med besked. Han har förutom malariaprojektet jobbat tre år som ambulansförare i England, varit diamantborrare i både Sverige och Finland (han har med diamantborr letat efter fyndigheter i marken), pluggat teologi i Uppsala tre år, tjänstgjort på Arméns jägarbataljon och nu utbildar han sig till polis, på distans i Umeå.
– Jag vill landa här nu, trivs jättebra i Luleå och är otroligt motiverad till att bli polis. Det känns helt i linje med min strävan att hjälpa människor och att skapa ett tryggare samhälle.
Han har fortfarande kontakt med vänner som är kvar i Ukraina och jobbar, men han förlorade även många i striderna. ”Sam, en britt jag jobbade nära, dog i höstas. Han blev bara 22 år”, berättar Kevin som på bilden ses som nummer två från vänster. Där ses även två andra hjälparbetare samt polischefen i Kharkiv, i full stridsutrustning.
Viljan att hjälpa kan helt klart se ut på olika vis. När han åkte till Ukraina för att hjälpa riskerade han både sitt eget liv och att dottern skulle bli faderlös. Vad tror han, innerst inne, det var som fick honom att frivilligt gå in i en krigshärd?
– I min värld är det höjden av medmänsklighet, att kunna hjälpa människor där de behöver det som mest. Tänk om någon skulle komma hit om det var fullt krig här och hjälpa mig och min familj? Om jag stod här utan bränsle i bilen, utan mat, utan skydd. Den tacksamheten jag skulle känna då ville jag ge till andra.
Bland det sista han gjorde i Ukraina var tatueringen på armen, den som visar Ukrainas statsvapen. "Statsvapnet kallas tryzub, som betyder treudd. Men den föreställer även en svala som störtdyker", berättar Stenberg.