Det är alltid lika gripande att möta människor som drabbats av cancer och ofta åtminstone till en början utgått ifrån en relativt nära förestående död. Vi som inte varit där kan knappast ens föreställa oss hur det känns. Tänk att som Annika Öhlund just ha bildat familj och vara mamma till en nio månaders baby och då få besked om att den allra aggressivaste formen av bröstcancer, trippelnegativ bröstcancer, drabbat en. Annika bär dessutom på en genetisk förändring som innebär ökad risk för flera andra cancerformer.
Annika har så mycket att berätta om livet, om när allt ställs på sin spets, när de sanna värdena utkristalliseras och vänner prövas.
När Elis föddes kände Annika att hon blev en hel person. Hon kände en stor kärlek till och stolthet över sin kropp. Men bröstcancern gjorde att det blev en kort njutning. Nu tänker hon att kvinnligheten inte sitter i brösten utan att människan är en själ i en kropp.
Annika konstaterar att vi lever som om döden är så långt borta. Hon har på ett oerhört smärtsamt sätt lärt sig att det inte är så. Hon vet att det inte finns några garantier och går in för att förvalta det liv hon nu har på bästa sätt. De negativa tankar som kommer försöker hon bryta så fort som möjligt eftersom de inte leder till något positivt. Hon har tänkt tanken "Varför skulle det drabba mig?" men också den motsatta tanken "Varför skulle det drabba andra men inte mig?".
Annika är fylld av tacksamhet mot alla nära och kära som har hjälpt henne genom den svåra tiden. Hennes man Jonas och hennes mamma har varit oumbärliga – samtidigt som Annikas sjukdom varit känslomässigt väldigt jobbig även för dem. Annika berättar om hur hon sade åt sin 75-åriga mamma att situationen krävde att hon höll sig frisk och stark för att kunna stötta och hjälpa.
Både Annikas egen och Jonas familj har varit till stor hjälp, inte minst med att ta hand om lilla Elis.
"Jag har kunnat vara med Elis när jag har orkat och när jag inte har orkat har det funnits andra som gått ut med honom och tagit hand om honom", säger Annika.
Hon känner stor tacksamhet också mot vänner och påpekar hur oerhört värdefullt det är att någon till exempel kommer förbi med lite mat eller erbjuder sig att hjälpa till med annat när det behövs, när all ork är på upphällningen.
Annika ska snart återgå till sitt jobb som maskör på Stockholms Stadsteater. Hon har arbetat där i drygt fem år efter studier vid Dramatiska institutet.
Hon har bestämt sig för att hennes stora intresse för målning ska få ta större utrymme i framtiden. Hon ska prioritera familjen och målandet som är hennes uttryckssätt och som också har varit ett sätt att bearbeta detta att ha drabbats så av sjukdom.
Fotografen och jag får se en bild som Annika tog på sig själv på sjukhuset där hon gick på cellgiftsbehandling – när hon var helt skallig. Den får också ni se här intill. Annika berättar om hur sonen Elis kompisar vande sig vid att se henne utan hår. När hon fick håret tillbaka uttryckte de klart sin åsikt: Elis mamma har blivit "luddig". Hon är finare utan hår!
Det är så fantastiskt värdefullt att Annika Öhlund vill berätta sin historia. Vi behöver få oss tankeställare och inse att döden inte är så långt borta som vi tror. Vi behöver lära oss att det inte finns några garantier utan att det handlar om att förvalta det liv som är på bästa sätt.
Tack Annika! Må du nu få leva ett långt, friskt och lyckligt liv tillsammans med din fina lilla familj.