Jag skulle göra ett helt annat reportage till dagens Mitt i livet, men blev tvungen att skjuta på det till senare på året. Så när Tore Nordhamn som är ordförande för såväl Luleås som Norrbottens förening för Parkinsonsjuka ringde och undrade om NSD skulle uppmärksamma Parkinsondagen så blev det ett besök hemma hos honom istället. Det handlar om en man med tusen järn i elden den svåra och kroniska sjukdomen till trots. Det känns väldigt roligt att kunna lyfta fram honom. Han kan inspirera och ge hopp åt andra med diagnosen. Tore påpekar att många är hårdare drabbade än han och får symptom som skakningar, hallucinationer av medicineringen och svåra depressioner. Hans egen mor som också hade Parkinsons sjukdom drabbades av hallucinationer. Tore berättar om hur hon såg människor omkring sig som inte fanns där.
Tore berättar också att han borde ha förstått att leva ett lugnare liv än det han har levt med tanke på risken att ärva moderns sjukdom. Stress är en utlösande faktor och han insjuknade vid 58 års ålder. Nu riskerar hans barn att drabbas men Tore säger att de är kloka nog att försöka leva så att de håller sig friska så länge som möjligt. Han berättar med stor värme om sina tre barn och barnbarn: "De finns i mitt hjärta och jag är glad att jag fortfarande kan vara till hjälp på olika sätt och känna deras omsorg om mig".
Tore var svårt sjuk som barn och låg på lasarettet i Boden i tre månader – på den tiden när föräldrar inte fick vara tillsammans med sina sjuka barn utan bara kom och hälsade på ibland. Till tröst för Tore hade mamman lyckats förmedla sin kristna tro till honom och han berättar att han har kvar denna barnatro. Han ägnar sig mycket åt bön och berättar hur dottern som bor i Los Angeles i USA brukar höra av sig för att få hjälp när hon har problem. Att hon återkommer gång på gång ser Tore som ett tecken på att hans böner bär frukt.
Parkinsons sjukdom innebär att de nervceller i hjärnan som producerar signalsubstansen dopamin bryts ned, vilket försämrar möjligheten att kontrollera kroppens rörelser. En skakning i ena handen är för majoriteten av de insjuknade det första symptomet. Sjukdomen har ett långsamt förlopp och är än så länge obotlig. Den är vanligare bland män än bland kvinnor. Ungefär 20 000 svenskar är drabbade.
Förhoppningen är att forskningen ska kunna leda till behandlingsformer som stoppar eller bromsar själva nervcellsnedbrytningen.
Den svenske professorn Arvid Carlsson fick Nobelpriset år 2000 för att ha utrönt att dopamin kan förklara symptomen vid Parkinsons sjukdom.
Jag läste på stiftelsen Hjärnfondens hemsida på internet om en kvinna som heter Sara Riggare som fick diagnosen Parkinsons sjukdom vid 32 års ålder. Hon hade känt av de första symptomen redan i tonåren. Det var främst finmotoriken som krånglade. Hon hade svårt med saker som att knäppa knappar och att hålla balansen när hon cyklade.
När Sara Riggare fick diagnosen var hennes dotter bara nio månader. Hon blev chockad. Samtidigt var hon tacksam över att hon inte fått beskedet tidigare. Tack vare att hon inte visste hade hon vågat bilda familj, pluggat på högskola och gjort andra saker som de flesta i hennes ålder gör. I artikeln om henne framgick det för övrigt att hon lever ett gott liv även med sjukdomen. Hon är så gott som symptomfri tack vare sina mediciner. Utan medicinerna skulle hon antagligen inte kunna röra sig.