Häromveckan gästades Anhörigcentrum i Luleå av Katrin Lindholm och Gudrun Strandberg från Avesta. De två är eldsjälar när det gäller att stötta unga anhöriga till demenssjuka föräldrar. Fyra år i rad har de arrangerat nationella läger för denna målgrupp. Nu vill de få i gång fler läger i landet och det var i det ärendet de besökte Norrbotten.
Intresset för lägren som har hållits på Sjöviks folkhögskola i Avesta växer hela tiden. Nu finns det förutom det ursrpungliga lägret för unga mellan 18 och 30 år också ett för dem som är mellan sju och 17 år – som deltar tillsammans med den friska föräldern.
De unga får träffa olika experter och framförallt jämnåriga i samma situation.
Lägren har arrangerats med stöd från Avesta kommun, Sjöviks folkhögskola och Alzheimerfonden – från början var också Mora kommun med. Alzheimerfonden har anställt Katrin Lindholm och Gudrun Strandberg på var sin 25-procentig tjänst. En del i uppdraget är att åka ut i landet och leta fler eldsjälar som tar ansvar för nya läger.
På sina resor har Katrin och Gudrun med sig unga som berättar hur det kan vara när en förälder drabbas av demens. Till Luleå hade de sällskap av Carolina Björs, Stockholm, vars mamma fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 55 års ålder. Här bredvid kan ni läsa hennes gripande historia.
Carolina Björs och hennes lillebror har varit med på flera läger för unga anhöriga. Carolina tycker sig inte nog kunna poängtera vikten av att få prata med läkare och andra experter, och inte minst lära känna andra unga i samma situation.
Deltagandet i lägren är gratis. Alzheimerfonden står för resa, kost och logi.
En Facebookgrupp har startats av lägerdeltagare. Den heter ”Ung anhörig i demensens skugga” och är en sluten grupp som är uppdelad i tre undergrupper efter ålder: en för dem som är upp till 18 år, en för dem mellan 18 och 30 år och en för dem som är över 30 år.
Här en kommentar från en lägerdeltagare:
”Jag har lärt mig bemötande, att anpassa min verklighet till mammas och inte ”rätta” henne när jag tycker att hon säger något galet. Har även fått kunskap om hjälpmedel och fått höra många andras erfarenheter om hur deras resa varit och vilka situationer som kan uppstå”.
Här en kommentar från en ledare:
”Det känns som ett mirakel när man som ledare får stå bredvid och se vad som händer. Famnar öppnas, tårar trillar och skratt ekar ut över sjön mitt i natten när vi sitter i en koja och grillar korv eller berättar roliga historier”.
Så underbart att det finns människor som uppmärksammar situationen för, och stöttar, de unga i vårt samhälle som har föräldrar som drabbats av svåra demenssjukdomar. Alzheimers sjukdom kallas de anhörigas sjukdom och det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt livet kan bli för de unga barnen. Jag blir djupt rörd av Carolina Biörs berättelse om hur det blev för henne och hennes lillebror när deras mamma drabbades av den svåra demenssjukdomen. Och jag beundrar djupt Carolinas engagemang för mamman och för andra. Hon är en lysande föreläsare i ämnet ”så är det att ha en förälder som drabbas av demens”. Tack Carolina för att jag fick lyssna till dig! Jag kommer alltid att bära med mig din historia. Du öppnade mina ögon för något som jag aldrig tidigare sett eller tänkt på: Hur oändligt svårt många unga kan ha det.