En man tog med sig sin katt för undersökning till en veterinär i Luleå som gjorde en anmälan om ett djurskyddsärende till Länsstyrelsen. Av veterinärens anmälan framgår att katten är över 19 år och att veterinären anser att katten är i mycket dåligt skick. Katten är nästan komatös, den är mycket kraftigt uttorkad och mycket kraftigt avmagrad med en kroppstemperatur på 36 grader.
Veterinären kan känna njurarna mycket tydlig och uppger att den ena njuren känns hård och knölig. Bedömningen är att den lider av kronisk njursvikt. Blodprov på katten visar att flera värden är så höga att de inte är mätbara. Enligt ägaren har katten tidigare vägt cirka 3 kilo och väger vid veterinärbesöket 1,8 kilo. Ägaren uppger att han känner sin katt och att han därför kan se på katten att den inte lider. Men veterinären bedömer att katten mår mycket dåligt och det är utsiktslöst att behandla den.
Djurägaren vägrar dock avlivning och säger att han vill ta hem katten så hans hustru ska kunna ta farväl av den. Veterinärens bedömning är att kattens allmäntillstånd är så dåligt att det inte går. Länsveterinär tar efter veterinärens anmälan telefonkontakt med djurägaren och förklarar symtombilden och att han bör lita på den undersökande veterinärens bedömning. Länsstyrelsen fattar ett muntligt beslut om övertagande av katten och att den ska avlivas direkt på plats.