Ögonen tåras, men nu har Katrin Ökvist, 28, bestämt sig för att berätta. Hon kan inte stanna varje människa som stirrar, för det är en ganska lång historia.
– Det ser ganska konstigt ut när jag går med masken så det är många som kollar på en jättekonstigt eller håller sig undan som att man har någon smitta, säger hon.
Hon sitter på andra sidan köksbordet, med fönstret bakom sig på glänt för att släppa in frisk luft, medan hon berättar hur det var förut.
– Jag hade schampo, balsam, deodorant, smink, parfym, sköljmedel och tvättmedel. Allt luktade och man tänkte liksom inte på det alls, förrän man hamnade på den andra sidan, säger hon.
Livet vändes upp och ner när hon väntade sitt och sambon Emils andra barn Lisa, som nu hunnit bli ett och ett halvt år. Katrin blev gradvis sämre och två månader efter att Lisa fötts kunde hon inte att vara nära andra om de bar parfym. Hon vet inte vad det beror på, kanske hände något i kroppen under graviditeten. Som att luktsinnet hade skärpts, och hon led av det på jobbet.
– Några hade väldigt starka dofter och då började jag blöda näsblod varje dag, säger hon.
Hon uppsökte vårdcentralen och fick höra att hon lider av doftöverkänslighet, sensorisk hyperaktivitet. Nerverna i näsan reagerar av oklar anledning. Först börjar det bränna i halsen, sedan klia. Ibland hinner hon stoppa förloppet med nässköljen, andra gånger nyser och snorar hon hela dagen.
Hon pluggar upp betygen och berättar om en gång när skulle hon åka hem från skolan för att släppa ut hundarna. Någon hade haft parfym på sig, men det tänkte hon inte på utan tog av sig masken i bilen.
– På vägen hem började jag få svårt att andas. Det lät liksom som att jag snarkade och jag höll nästan på att svimma i bilen, säger hon.
Hon försöker att inte stressa upp sig för då blir det ännu svårare att andas.
– Men då kände jag att det började flimra och jag kippade efter andan, säger hon med gråten i halsen.
Med tiden har hon lärt sig olika knep för att skydda sig. Hon brukar ha med sig en filt att sitta på så att dofter inte ska "smitta" av sig på kläderna. Men kläder måste ändå ständigt tvättas och duschen är ett dagligt måste för familjen, vilket inte alltid är så kul för barnen Lisa och Viktor. Då tvingas hon säga som det är.
– Du måste duscha, för annars kan jag inte vara med dig, säger hon.
Det finns inget läkemedel, men allergimedicin hjälper för vissa. För Katrin kan en vanlig nässprej lindra lite om hon hinner ta den i tid. Rådet från sjukvården är att undvika det man inte tål. Men det är inte så lätt, när det man inte tål finns där en måste vistas. På jobbet, på skolan, i matbutiken.
När hon skulle handla sprang hon förbi människor, eller höll andan. Ibland fanns ingenstans att ta vägen. Hon bestämde sig då för att köpa masken, ett år tog det. Den kliar lite och filtren måste bytas ut regelbundet, men hon slipper hålla andan. Misstänksamheten slapp hon inte.
– Det blir jobbigt när man måste få andra att tro på en samtidigt som man ska orka med allt. Sedan hör man 'vad fan har hon den där för', som att det bara är svammel. Det är nog jobbigt att gå med masken. I början brukade jag ringa min syster bara för att ha någon att prata med, för att öva på att gå med den. Jag måste ju ha den för det är inte kul att känna sig stressad, som att man alltid är på flykt.
Hon finner stöd i olika grupper på Facebook där drabbade delar sina erfarenheter. Det är också jobbigt, för att det sällan finns ett lyckligt slut. Men hon känner sig mindre ensam.
– Man märker ju mer man pratar att det finns fler, men de syns ju inte. Om någon håller andan eller springer förbi så syns det inte, säger hon.
Hur tänker du framåt, om att orka med?– Det är väldigt upp och ner, det är därför jag har börjat med antidepressiva. Jag vill orka. Ibland är det jobbigt att tänka på framtiden och hur det ska gå, för jag vet ganska många som tappar jobbet eller där folk mobbar på jobbet och tar på sig ännu mer parfym. Men jag försöker att ta det en dag i taget medan jag försöker hitta på vad jag ska göra. Det är svårt, men samtidigt så kan det bli bra också, säger hon.