Katja Pettersson berättar att hon först ramlade jag ner i ett djupt svart hål men ganska snabbt hittade jag strategier för handskas med min diagnos. Hoppet om att cancerforskningen skulle få ett genombrott och komma med botande behandling fanns i högsta grad. Jag övade på att vara ”i nuet” och känna tacksamhet för allt det fina jag har. Men såklart tog de mörka tankarna över emellanåt, man är ju inte mer än människa”.
Hon hade varit på sin första mammografiundersökning i och med att hon fyllt 40 år. Allt såg bra ut för Katja Pettersson. Men så går det nio månader, det blir höst och rosa oktober.
– Jag är väl inte den som undersöker jätteofta men nu blev man ju påmind på tv och så, så jag klämde lite.
Då kände hon det hon inte ville känna. Två knölar, en i bröstet och en i armhålan. Hon ringde vården direkt. Så fort hon känt knölarna gick tankarna till hennes faster som fått cancer i exakt samma ålder som Katja och gick bort ett par år senare.
– Läkarna bestämde sig för att kolla om jag bar den gen min faster haft, den som kan generera cancer. Och ja, det gjorde jag. Min lillasyster visade sig också bära den och många av våra kusiner. Sju stycken är vi nu som vi vet har genen. Det var en tråkig upptäckt, men samtidigt kändes det fint att min sjukdom kunde hjälpa dem få veta.
Det blev snabba ryck för Katja den där hösten 2021. Behandlingen startade omedelbart och hon gick från att vara en fullt frisk, heltidsarbetande, 41-årig trebarnsmor till att bli totalt utslagen.
– Det blev ett svart hål, som att förlora marken under fötterna. Jag minns när jag läste i journalen vad första läkaren skrivit. Då blev det svart på vitt vad som hände och jag tänkte "nu är det kört".
Hon tar fram journalen och visar raderna. Läkaren skrev hon fått en "avancerad och definitionsmässigt metastaserad bröstcancer" och att hon sattes upp för "palliativ behandling med en kombination av kemoterapi och endokrin terapi".
– Det var det där ordet palliativ. Jag var alltså palliativ, med spridd cancer. Medianöverlevnaden då är tre år fick jag lära mig, så jag tänkte att jag kanske skulle leva som mest sex-sju år till. Om jag hade tur.
Katja fick cytostatika och antihormonbehandling, strålning tre veckor i Umeå plus att hon genomgick tre operationen inom loppet av ett år.
Av cytostatikan blev hon helt utslagen, totalt borta och tvungen ligga inne i Sunderbyn väldigt mycket, det vill säga vara ifrån sin man Tobias och deras tre barn Liv som nu är fyra, Lowe som är tio och My som fyllt 15.
– Då var det tufft för oss. Lowe har sagt efteråt han var jätterädd jag skulle dö. Det allra tuffaste var tanken att man ska lämna sina barn i förtid. Det var en brutal tanke som snurrade runt i huvudet hela tiden.
Ett svårt år blev det. Svart. Katja for fram och tillbaka till mellan behandlingar och undersökningar, mellan hopp och förtvivlan. Hela tiden med malande tankar på döden.
– Men jag har alltid älskat att leva, och det var som om den känslan ökade än mer av det som hände. Jag var dödligt sjuk i ett år, men den onkologiska behandlingen visade sig bita på mig. Cancern blev mindre för varje röntgen som togs.
Familjen skaffade valp mitt i när det var som mörkast. Att vara ute i ljuset, promenera med hunden som döps till Wicke, visade sig vara fin medicin. "Det var bra att ha en promenadkompis, så att jag tog mig ut. Han har betytt mycket och fick faktiskt följa med mig ned till strålningen i Umeå när jag var där i tre veckor. Det var fint".
Hon försökte börja jobba igen våren 2022.
– Jag är systemutvecklare på Metria och har alltid tyckt om mitt jobb, så jag började jobba 25 procent. Men det gick inte. Hjärnan funkade inte, och jag kände att om jag ska dö om något år vill jag då inte ägna min sista tid åt att jobba. Med största sannolikhet skulle cancern ta mitt liv i förtid. Det var det alla trodde.
Så blev det augusti 2022 och hela livet vänds plötsligt i en helt ny riktning.
– Jag fick veta att de inte längre såg några spår av cancern. Det var svårt att tro. Jag som trott jag skulle dö ifrån min barn skulle plötsligt få vara kvar. Det var en chock Jag var så klart jättelycklig och glad, men det var ganska stormigt och konstigt. "Vågar man tro på det här" tänkte jag där i början. Jag hade ju just kommit till någon slags acceptans att jag skulle dö, och så får jag veta att jag ska leva.
Katja berättar hur hon försökte hålla ångan uppe, men hon var och är fortfarande hjärntrött. "Då var hjärnan som sirap, allt gick segt och jag var trött hela tiden".
Hon är djupt tacksam över svensk vård. Hon och onkologen har nu bestämt de inte behöver träffas förrän om ett år igen. Läget är så pass stabilt.
– Han tycker det ser lovande ut och tror inte jag kommer få tillbaka cancern. Det är tydligen unikt säger han, att man som jag går med så spridd cancer och sedan blir fri den.
Hunden Wicke skäller till. Katja går med honom till soffan. Lowe, som är hemma förkyld, ansluter.
– Det här, att få krama om sina barn och vara med dem man älskar, är det enda viktiga. Jag har slutat drömma om stora penningvinster eller tänka "innan jag dör ska jag ha hoppat bungy jump" eller nåt sånt. Jag vill bara ha det här, vardagen med mina kära. Det är det enda viktiga.
"Man vet ju aldrig vad som händer en i livet. Jag tror att alla föräldrar känner rädsla lämna sina barn i förtid. Jag gick ett år och grubblade på det där. Det var tungt, samtidigt var det de små sakerna blev väldigt viktiga och värdefulla, att få krama om sina barn, att känna solskenet ute. Det gav en upphöjd känsla för livet,. Som jag har kvar, åtminstone delvis. En ödmjukhet för livet" berättar Katja Pettersson, 43, som för två två år sedan var dödligt sjuk i cancer.