"Jag borde inte ha känt lättnad över att han hamnade på sjukhuset, men det var en lättnad att få veta var han fanns", berättar en mamma, om när hennes son tog en överdos.
Det finns ingen hjälp att få. Det finns ingen tröst i det bottenlösa mörker som det innebär att se sitt barn skada sig själv, gång på gång i ett destruktivt missbruk. Det går inte att må bra, när ens barn mår så dåligt. Det är de alla överens om, föräldrarna som har samlats i NBV:s lokaler på Stationsgatan i Luleå den här måndagskvällen.
– Man brukar säga att delad glädje är dubbel glädje, men det är som att delad sorg är halverad sorg, säger en mamma.
Det har varit lugnt kring hennes son ett tag nu, men stressen och ångesten river fortfarande i hennes bröst.
– Det är som att kroppen säger att snart, snart blir det något elände. Jag kan inte slappna av, jag kan inte sova, berättar hon.
Efter många år av skyhögt stresspåslag, oro och ångest i kombination med ett krävande heltidsjobb drämde hon rätt in i den berömda väggen för ett knappt år sedan.
– Jag grät i bilen och tog migränsprutor, sen körde jag bara på. Jag tänkte att slutar jag jobba nu så kraschar jag totalt, men till slut gick det inte längre, säger mamman.
Merparten av föräldrarna har en historik av sjukskrivningar, depressioner, värk och sömnsvårigheter. Kroppen orkar inte när den mentala påfrestningen blir för stor, under en alltför lång tid.
De börjar med en "runda". Var och en berättar om läget som det är just nu, med deras barn eller anhöriga som missbrukar, och hur det får dem att må. Allt som sägs i det här rummet stannar här. Det finns inte så mycket att säga för att ge tröst, inga ord hjälper. Men det finns en förståelse och ett samförstånd, alla vet vad de andra går igenom.
En annan mamma berättar om när hon några år tidigare kastade ut sin drogpåverkade son från familjens julaftonsfirande.
– Jag kan inte förlåta mig själv för att jag gjorde det, säger hon.
De andra deltagarna förstår hennes skuldkänslor, men påminner ändå om att hon gjorde rätt.
En annan händelse mamman inte kan glömma var ett tillfälle då hon hittade sin son livlös efter en överdos. Hon larmade SOS och påbörjade HLR.
– Jag fattar inte hur jag kunde vara så lugn och saklig, jag var helt avstängd. Det enda jag tänkte när de åkte iväg med honom var "vad skönt, nu vet jag var han är", säger hon.
Även för detta känner hon skuld.
– Jag borde ju inte ha känt lättnad över att han hamnade på sjukhuset, men det var en lättnad att under några dagar få veta var han fanns, säger mamman.
Eva Eriksson och Åsa Fredby, FMN i Luleå, vill att fler anhöriga ska hitta till deras möten. "Det blir lite lättare att bära när man får dela det jobbiga med andra", säger Eva.
Enligt FMN är det vanligt att anhöriga tar på sig skulden för att de inte förstått vad som pågått, eller för att de inte agerat på rätt sätt. Föreningens mål är att vända hopplöshet till beslutsamhet.
– Det blir lite lättare att bära när man får dela det jobbiga med andra som förstår precis hur det är. Vi hjälper varandra med lite strategier och knep man kan ta till för att må lite bättre, säger Eva Eriksson.
För henne är kyrkan ett andrum.
– Jag är kristen och hämtar mycket kraft i min tro, det är en fin gemenskap för mig, säger hon.
Flera av de andra föräldrarna, som inte har en kristen bakgrund, håller med.
– Jag brukar gå på sinnesromässa. Och ingen hade då kunnat tro att jag skulle sätta min fot i kyrkan, säger en mamma och skrattar. De andra skrattar med.
Solljuset som börjat återvända, promenader i naturen, umgänge med barnbarnen och skratt med vänner är glädjeämnen som de också delar på mötena.
Föräldrarna på FMN hittar styrka hos varandra. Varannan måndagkväll träffas de i Luleå, nu hoppas de att fler ska hitta till deras möten.
FMN jobbar med ett särskilt program som ger anhöriga kunskap och verktyg för att minimera sitt medberoende, på det sättet minskar faktiskt också risken för att den drogberoende ska falla djupare ner i sitt missbruk. Enligt FMN kan en anhörig med rätt kunskap och vilja bli en resurs istället för en del av problemet.
– Man blir asocial av att leva nära en missbrukare. Man orkar inte prata eller umgås med någon, man är bara så slutkörd, säger en mamma.
De måste samla kraft för att göra de där små sakerna som får dem att glömma smärtan för en stund.
Vid mötets slut är stämningen lättare. Svåra saker har berättats, förstående blickar har utbytts och omtänksamma ord har lagts som rena bandage om öppna, svårläkta sår.
– Vi vill att fler ska komma hit. Missbruk är så vanligt, nästan alla har någon i sin närhet som är drabbad. Det går att få styrka av andra som är i samma situation, säger Eva Eriksson.