LULEÅ
Det är tidig förmiddag. Kvällen innan kom han hem från en spelning i London. Nervositeten inför att uppträda på samma scen som Kiss och Iron Maiden har släppt. Nu är Patrik Heikinpieti mer bekymrad över hur stenläggningen på villainfarten ska gå till.
Känner du dig som en rockstjärna?
– Jag blir överväldigad när 50 000 personer skriker. När man har gått av scenen känns det overkligt. "Hände verkligen det där?" Under korta fragment kan jag känna mig som en rockstjärna, men det är inget som jag bär med mig i vardagen.
Det påstås vara en kick som är svår att leva utan.
– Det vete fasen, men det är nog mer hela paketet som jag inte skulle vilja vara utan. Jag har varit på resande fot i 20 år. Det skulle vara svårt att sluta leva det livet, även om jag gärna reser mindre. Jag har förmånen att resa med min andra familj. Vi är bästa vänner i Mando Diao, även om vi har alla slitningar som familjer kan ha.
Är du nervös inför spelningar?
– Vi spelade häromkvällen i London för första gången på tio år. Det kändes extra nervöst. Rockklubben var utsåld. Det var en liten spelning inför tusen personer, då är det som allra roligast. Det blev en riktigt röjig kväll.
Lever du din dröm?
– Jag har alltid spelat musik utan att ha någon dröm. Jag har aldrig stått med tennisracket framför spegeln, utan bara kört på. Det ena har gett det andra. I mitt fall är det en kombination av talang, hårt jobb och tur.
Hur kan arbetsdag se ut för dig?
– Varierande. Det är många resor med mycket väntande. Jag brukar säga att 90 procent handlar om att hitta på sätt att slå ihjäl tiden.
Hur gör du det?
– Jag tränar mycket under turnéer, ser på film. På senare år försöker vi alltid hitta en bra restaurang. Om vi får en ledig dag försöker vi maximera den med att ta oss ut på stan. Om man orkar... Det är ganska tufft liv att spela varje kväll. Även om vi spelar bara i 90 minuter, så är det för mig som är trummis att jämföra med en halvmaraton.
Är ditt liv glamouröst?
– Nja, det kan innehålla fragment av glamour. Vi har spelat på en del privata tillställningar i Ryssland. Det är intressant att få se hur riktigt rika människor lever.
Senaste skivan ”Good times” kom 2017 och var väl delvis inspelad i Luleå – i en studio som du har byggt?
– Det var min hobby under några år. Jag har byggt två studior i Stockholm och tre i Luleå. Hemma på övervåningen har jag ett litet rum för mina behov. Jag är borta så mycket att tiden inte räcker till för att driva en kommersiell studio. Det gjorde jag i Stockholm under tio år.
Berätta om den nya skivan som släpps i oktober.
– Förra skivan kom efter att Gustaf Norén slutat i bandet. Efteråt var vi jättenöjda, men så här i efterhand kan vi tycka att den känns lite spretig. Vi visste inte riktigt vad vi ville. Den nya ska heta BANG! Den är mer rak och ärlig, en gitarrbaserad platta med hög energi och ett jäkla rock´n roll. Den visar mer var vi befinner oss i livet.
Skriver du låtar?
– Jag har skrivit två på nya skivan. I början var det bara Björn (Dixgård) och Gustaf (Norén) som skrev låtarna, men då var det en annan hierarki i bandet.
Vad tycker du om splittringen?
– Jag har spelat trummor i Mando Diao i nio år och följt bandet i 18 år. Jag vill inte säga för mycket, men det fanns sina skäl till att Gustaf slutade. Det hade kunnat sluta med att vi lagt ned bandet, men vi valde att fortsätta. Som det känns nu var det bästa som kunde hända.
Hur går det att kombinera jobbet med livet som småbarnsförälder?
– För det första gäller det att ha en stark sambo utan Lisa hade det aldrig gått. Det är klart att det är kämpigt. Hon blev utbränd för 1,5 år sedan. Vi har två små barn, byggde ut huset och gjorde det mesta själva. Samtidigt som hon doktorerade släppte Mando Diao Good times. Jag hade nästan 200 resdagar efter lanseringen. Det var inte konstigt att det gick som det gick. Nu blir det färre resor och mer tid med barnen.
Hur hamnade du i ett av Sveriges största rockband?
– En bekant frågade om jag kunde tänka mig att ta hand om ett rockbands instrument under en turné. Mando Diao hade precis släppt sin första skiva. Några dagar senare var jag i Japan. Jag hoppade av min utbildning. Det kändes som mitt livs chans.
Blir man rik som rockstjärna?
– Ja, på upplevelser. Jag klarar mig, men rik blir jag inte. Det beror förstås på hur mycket vi jobbar. Om du jobbar hårt och det går bra då tjänar du mycket, men sedan kommer tre-fyra månader när vi inte har några inkomster. Då lever man upp allt som sparats.
Vad är den största publik som du spelat för?
– Det var när vi spelade på Brandenburger Tor i Berlin. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel höll tal innan vi klev in på scenen. Det var ett jubileum för Berlinmurens fall. Det lär ha varit 500 000 personer där. Helt galet, gatan var fullpackad tre kilometer bort.
Hur kom musiken in i ditt liv?
– Via pappa. Han hade trummor hemma. Morsan och farsan har fått stå ut med mycket. I början stod trummorna inne i huset, men sedan flyttade vi ut i garaget när det blev för stökigt. Jag har spelat med brorsan Fredrik i hela mitt liv. Nu har vi ett band tillsammans som heter Jani Kaunis & the Puukot. Vi lirar bara finsk mollmusik.
Varför kommer så många musiker från Hertsön?
– Vi som växte upp under 1970-talet hade tillgång till bra musiklärare på Hertsöskolan, bland annat Björn Sjöö. Vi såg upp till de som kunde spela. För mig betydde Fireside mycket. När jag växte upp fanns inte lika många möjligheter att roa sig som i dag med alla smartphones och datorer...
Oj, nu spricker rockstjärneimagen.
– Exakt, nu låter man som en gammal gubbe, men det är lite för enkelt att döda tid i dag. Jag gör det själv, men i min barndom fick man leka med det som fanns – om det så bara var en kotte och en pinne. Vi valde musiken. Det formade mig.
Varför trummor?
– Bra fråga, jag kan spela fler instrument. Kanske var det för att trummorna lät mycket, kanske för att vi hade ett trumset hemma. Det kan också vara för att just den platsen var ledig.
Var sitter du helst – bakom trummorna eller mixerbordet?
– Både och. Det är kul att spela live, men sedan vill man hem och göra något annat. Att sitta bakom ett mixerbord kräver en annan typ av kreativitet. Att spela ute går mera på "repeat".
Hur många guldskivor har du?
– Sju eller åtta stycken.
Och då handlar väl inte bara om Mando Diao, eller hur?
– Jag har någon med Miss Li också, men har gett bort alla guldskivor till familjen. Det enda som jag behållit är trippelplatinan som vi fick för Infruset. Det är ett fint minne att vi har sålt mest i Sverige under de senaste tio åren.
Hur kom den skivan till?
– Gustaf fick för frågan av en bekant om att tonsätta en dikt av Gustaf Fröding. Vi testade den med bandet. Det var så kul att vi spelade in hela skivan på två nätter. Vi hade inga förhoppningar. Tänkte att många kommer nog att undra vad vi håller på med när vi gör en skiva på svenska med visor och grejor, men vi träffade rätt.
Ni träffade den svenska folksjälen.
– Vi kom i rätt tidpunkt. Musik kan vara hur bra som helst, men den måste komma i rätt tid.
Varför flyttade du hem till Luleå igen?
– För att jag ska kunna fortsätta min karriär måste vi bo i Luleå. Här kan vi få mer hjälp av våra föräldrar. Dessutom är det lugnare och skönare i Luleå. Jag har bott i Stockholm, men är färdig med den biten.
Vad betyder Hertsön?
– Jag bodde här under hela min uppväxt. Vi hade kunnat bo någon annanstans i Luleå, men mina föräldrar ville sälja mitt barndomshem. I början vägrade jag att flytta tillbaka, men nu känns det okej. Det är skönt att bo här för jag känner till varenda vrå av Hertsön.
Vad gör du om tio år?
– Antagligen samma sak. Jag turnerar fortfarande, men mindre än i dag. Troligen jobbar jag i studio och skriver låtar. En liten dröm vore att få jobba med filmmusik eller göra arrangemang.
Solokarriär?
– Det låter bara tråkigt. Jag gillar att ingå i ett band och vara tillsammans med musiker. Att göra allt själv och ha en bunt ja-sägare omkring sig är inte min grej. Man ska visserligen aldrig säga aldrig, men jag törs! Och förresten, vem vill se någon spela trummor?