Den 8 december förra året fick Parviz Abdolahi, 18, beslut i sitt asylärende. Några veckor innan hade han genomgått en medicinsk åldersbedömning och resultatet visade att han var vuxen. Han var själv inte förvånad, undersökningarna gjordes ju så nära hans 18-årsdag. Migrationsverket valde att skriva upp honom i ålder. Med en dag. Beslutet om att han ska utvisas kom samma dag. Han vill berätta sin historia, säger han. Men först vill han bjuda på te.
– Jag har sagt att jag är shiamuslim och att jag kommer från provinsen Ghazni i Afghanistan. Men Migrationsverket gav mig en tolk från Iran och själv talar jag dari. Jag förstod henne, men hon förstod inte mig.
Enligt Parviz Abdolahi är det också förklaringen till varför Migrationsverket ansåg att hans asylberättelse var osammanhängande. Han vågade inte kräva en ny tolk, eftersom han var rädd för att han inte skulle hinna genomföra sin intervju innan 18-årsdagen. Han berättar att han har blivit utsatt för ett omänskligt och närmast obeskrivligt våld och när han till slut lyckades fly från sin hemprovins föll han offer för människohandel. Han försöker berätta, men det blir för svårt. Han sänker blicken.
– Jag kommer aldrig att kunna glömma det jag har varit med om. Det kommer att finnas med mig hela livet och ibland undrar jag varför jag ska fortsätta leva. Men jag försöker att gå till skolan varje dag, jag tycker om att vara där. Det är bättre än att bara sitta hemma.
Parviz Abdolahi tvingades bevittna när talibanerna skar halsen av en man och med hotet om att de skulle göra detsamma med hans fyraåriga lillasyster fick de honom att arbeta för dem. I sex månader transporterade han och hans far rissäckar med okänt innehåll för talibanernas räkning, något han är säker på att regeringen i Afghanistan känner till. Men Migrationsverket anser inte att det är sannolikt och tycker inte heller att hans berättelse om vad han tvingades göra i talibanernas tjänst är trovärdig. Det framgår av hans asylbeslut.
– Jag har försökt berätta allt, om vem jag är och om varför jag kom hit. Men med fel tolk fick jag ingen chans.
Precis som så många andra ensamkommande unga har han förlorat kontakten med sin familj. Migrationsverket skriver i sitt beslut att han kan flyga till huvudstaden Kabul och ta sig vidare därifrån till Ghazni. Den senaste tidens attacker har inte fått myndigheten att ändra sitt ställningstagande när det gäller utvisningar till Afghanistan.
– Det är mitt liv! Jag tänker på allt som kan hända mig i Afghanistan. Jag är hotad av talibanerna och av regeringen också.
Parviz Abdolahis ärende är överklagat till Migrationsdomstolen och nu hoppas han på att få en muntlig förhandling där och en, som han ser det, rättvis chans att berätta om sin bakgrund. Besked om hur det blir ska han troligen få den här veckan. Oron håller honom vaken om nätterna när han ligger ensam i studentbaracken, där han bor sedan någon månad tillbaka.
– Afghanistan är inte säkert. Alla vet vad som händer i Kabul och på andra ställen. Du kan bli dödad av någon när som helst, eller så exploderar en bomb någonstans och du dör. Den som går från sitt hem där, kan aldrig vara säker på att komma tillbaka.