Statistik visar att under förra åren tog jouren emot 694 kontakter antingen via telefon, mejl eller chatt.
24 kvinnor och 31 barn fick tillgång till ett skyddat boende i Luleå.
Det kan låta som en förhållandevis hög siffra för en stad med över 70.000 invånare, men då ska man veta att den verkliga siffran är ännu högre. I statistiken ingår inte de kvinnor som fick hjälp via Luleå kommuns Fredamottagning.
I Luleå växte kvinnojoursrörelsen fram ur Grupp 8 som var en stridbar feministisk organisation. Hösten 1980 hölls ett möte där ett 40-tal kvinnor anmälde sitt intresse.
I mars 1981 startade verksamheten. Expeditionen låg på Lulsundsgatan 17. Redan från första stund organiserades den ideella föreningen en bemannad telefonjour vardag som helg.
I oktober 1981 anställdes Christina Sjödin. Året efter anslöt Iris Stoltz, Kerstin Hillström, Kati Jääskeläinen och Carina Gerdin. Gunnel Hedman blev första ordföranden.
Formellt bildades föreningen den 6 mars 1883 i samband med att stadgar antogs efter ett stormöte på Allis.
I tolv år har Eva Engman varit ordförande i Kvinnojouren Iris som i samband med sitt tioårsjubileum kompletterade sitt namn till minne av en av föreningens första eldsjälar, Iris Stoltz-Öström.
I tonåren kom Eva Engman i kontakt med rörelsen via Alla kvinnors hus i Stockholm. 1987 återvände hon till hemlänet och engagerade hon sig i Luleås kvinnojour som gjorde uppmärksammade aktioner mot porrbutiker, utanför rättssalar och organiserade fackeltåg till minne av kvinnor som dödats till följd av mäns våld.
Som 78-åring är Eva Engman fortfarande aktiv, både på länsplanet och i Luleå. Hon ingår i gruppen som oavlönat ansvarar för jourtelefonen.
– Kvinnojouren Iris har betytt mycket. Vi har synliggjort våldet mot kvinnor. Förr var vi mer uppe på barrikaderna och protesterade mot orättvisor. Det mottogs positivt, men också negativt. Det väckte ont blod att män inte fick vara med i vår förening. Vi blev kallade manshatare, men det kunde vi gott ta.
Föreningen är fortfarande separatistisk med sitt främsta argument att våldsutsatta kvinnor och barn ska slippa möta män i sin nya fristad.
1995 stegade Mildred Hedberg in i bilden. Inför ett kommande projekt i Ryssland hade hon bokat in ett besök på Kvinnojouren Iris. Det blev början till en lång vänskap.
Efter att ha bott tre månader på Kolahalvön hade Mildred Hedberg lärt känna ryska kvinnor som hade många frågor om hur svenska män "söp och härjade". Hon ville göra något för sina ryska systrar och startade den första internationella utbildningen.
Samarbetet med Eva Engman har gjort Kvinnojouren Iris känd långt bortom stadsgränsen. Tillsammans har de utbildat kvinnor i sammanlagt 27 länder och över 50 städer.
– Mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem. Våra utbildningar är likadana oavsett om den äger rum i Mongoliet, Kina, Bosnien eller Spanien, berättar Mildred Hedberg.
Har du blandade känslor inför jubileumet?
– Det blir lite dubbelbottnat. Vi är glada över vår kvinnojour och att verka i en kommun som stöttar vårt arbete - inte minst ekonomiskt - men så läser man om ett kvinnomord i London och känner hopplöshet. Även jag tittar mig omkring när jag kliver av bussen en sen kväll i Luleå. Det borde jag inte behöva göra. Ibland hör man beslutsfattare tala om att ta bort buskar och sätta upp fler lampor, men det gör ju varken till eller från. Grundproblemet är ju kvar, säger Mildred Hedberg.
Ny har en ny generation anslutit sig till Kvinnojouren Iris som har ett 60-tal medlemmar i dagsläget. Många har likt 23-åriga Emelie Skeppar kommit till föreningen via tjejjouren som Emelies mamma startade på 90-talet.
I föreningen finns också en juridikjour som erbjuder kostnadsfri rådgivning till våldsutsatta kvinnor. 2019 startades även en tantjour som bland annat vill vända sig mot personal och boende på äldreboenden i Luleå.
När pandemin bröt ut i Sverige för ett år sedan tystnade telefonerna på jouren. Det fyllde medlemmarna med oro eftersom det togs som ett tecken på att de utsatta kvinnorna var så kontrollerade i sina hem att de inte hade utrymme att ringa ens ett telefonsamtal. Tystnaden höll bara i sig i två månader.
– Vi ser inget vetenskapligt belägg för att de utsatta kvinnorna kommer från någon särskild grupp. Tyvärr är våldet spritt till samhällets alla nivåer, understryker Emelie Skeppar.