Toppturen till Sarektjåhkkå var mysig och behaglig men höll på att sluta i en tragedi.
Joel Karlberg, Josef Larsson, Petter Lämås och Henrik Simu Gunnarsson hade firat 1 maj 2010 några dagar tidigare genom att hänga upp en röd vindsäck mellan ett par stolpar.
Josef Larsson berättar:
- Vi hade färdats på glaciären Mikkajiegna i några kilometer när vi befann oss strax under sadeln mellan Stortoppen och Sydtoppen. Vi gick av glaciären och tog av vår glaciärutrustning och påbörjade den sista biten upp mot Stortoppen till fots när Joel i ett ögonblicks oförsiktighet gick för nära kanten. Han rev ned en hängdriva och hann precis slänga sig åt sidan. Annars hade han störtat 300-400 meter rakt ned och det hade han knappast överlevt. Det var obehagligt, men samtidigt den enda farliga incidenten på hela tiden.
Ett 70-tal dagar tidigare i Saltoluokta hade kvartetten inlett expedition Vintersarek, att tillbringa 90 dagar i svit i nationalparken. Fyra kompisar från Göteborg (Joel), Bengtsfors (Josef), Mölnlycke (Henrik) och Umeå (Petter) - samtliga rutinerade fjällmänniskor.
- Om man vill gå i Sarek sommartid finns det massor av litteratur men vintertid är det väldigt lite skrivet om. Vi ville ändra på det. Vår huvuduppgift var att göra toppturer. Det blev ett 40-tal toppturer och vi gick i stort sett i alla dalgångar. Förenklat kan man säga att vi rörde oss från söder till norr och bytte lägerplats var tredje dag ungefär. På ett ställe, i Pårte, låg vi lite längre, kanske två veckor, säger Josef Larsson.
Somliga nätter var det ner mot 35 minusgrader.
- När det var som kallast gjorde vi snöbivacker. Det är varmare än att sova i tälten, där det blir kondens. Totalt blev det 15-20 nätter i bivack.
Det behövdes dock inte den sista tiden. Den 19 maj avslutades äventyret vid Suorvadammen norr om Stora sjöfallet. Då var det 20 plusgrader...
- Det kom en riktig värmebölja och vi hade fantastiska dagar.
Det bästa med Vintersarek?
- Upplevelsen att vara så avskiljd från det vanliga livet under så lång tid. Jag är glad att jag gjort det. Gemenskapen och all orörd skidåkning var också minnesvärt.
Och det värsta?
- Vi blev inblåsta några gånger, kunde bara ligga still i flera par dagar. Väldigt frustrerande.
Blev ni inte galna på varandra?
- Då och då...men vi hade nåt som vi kallade "ventilen". Det kunde man kalla till om det var nåt man ville ta upp.
Hur klarade ni hygienen?
- Vi tvättade oss i princip aldrig den första tiden, men det gick förvånansvärt bra eftersom man sällan blev svettig på grund av kylan. Vi använde handsprit efter toabesök. Och hade även våtservetter.
Några anekdoter du minns?
- Tja, det finns väl. Eftersom vi åt i stort sett samma mat hela tiden blev man lite dålig magen och det hände väl en och annan olycka...Det kan vara ganska jobbigt när man bara har tre kalsonger med sig. En höjdare var när jag helt plötsligt fick in Radiosporten när vi hade läger i Pårte,
Var det inte farligt att ta sig ner för bergen på skidor?
- Nej, det kändes tryggt. När man är på väg upp ser man ofta vilken väg man ska ta ner. Lavinfaran är störst efter snöfall och när det var nysnö undvek vi de brantaste backarna, säger Josef Larsson.
Vilket råd har du till den som vill ge sig ut i Sarek på vintern?
- Att lyssna till sig själv och inte gå över sin egen förmåga. Det är också viktigt att man är en grupp där man känner varandra väl och har samma "tänk".
Resultatet av Vintersarek släpptes i december och heter Sarek vinterguide.