Genom att blanda genrer skriver Daniel Yousefi fram berättelser från flyktingläger i sin debut ”Den åttonde kontinenten”. Boken läser man i ett svep, de 118 sidorna är indelade i kapitel som alla har sin egen tematik. Det första har namnet ”Bilder” och består av lyriska fragment: i en buss sitter de
som tagit sig över vattnet
tystnaden är ett eget språk
som de talar med varandra Och gestalter träder fram
en kvinna säger
att hon ska gå och dränka sig i havet nu
hellre havet än att återvända hem
Trots de sparsmakade beskrivningarna kan jag se människorna och flyktinglägret framför mig. Eller jag inte bara ser det framför mig, det känns till och med som att jag är där. Det kan såklart delvis bero på att jag sett många bilder från flyktingläger i södra Europa, eftersom nyheterna rapporterade mycket om det som benämndes som ”flyktingkrisen” 2015. Men det beror alldeles säkert också på att Daniel Yousefi, som pluggat både på Biskops Arnö författarskola och Forsbergs reklamskola, är skicklig på att gestalta.
Utöver de två skrivutbildningarna har författaren också erfarenhet av att, via volontärorganisationer, jobba i flyktingläger. Dessutom har hans föräldrar flytt från Iran-Irakkriget. Huruvida författare upplevt det de skriver om är oftast inte relevant eftersom det inte påverkar kvalitén; debatten om autofiktion som nyss förts på kultursidorna är redan uttjatad. Men vetskapen om Daniel Yousefis bakgrund förhöjer ändå min läsning. Inte minst för att en invändning mot ”Den åttonde kontinenten” skulle kunna vara att flyktingars historia borde berättas av dem själva.
Yousefi verkar också tycka det, för bokens mittenparti består av samtal med människor på flykt. I kapitlet ”Intervju” låter författaren Nour Houman, flykting från Syrien, vara den som berättar med egna ord. Det framgår inte hur dokumentärt det är. Intervjuaren, Daniel Yousefi, syns inte i texten. Tekniken för tankarna till Alexandra Pascalidous uppmärksammade bok ”Mammorna”.
Det femte och sista kapitlet ”Genom Grekland” skrivs fram i versaler. Det är ett desperat rop på hjälp, eftersom ingen verkar vilja se att människor hamnar i limbo i flyktingläger och dör i försök att ta sig till säkerhet. Att ingen vill svara på frågan: Vad är gemensamt ansvarstagande, det vi kallar solidaritet, när det bara rör dem som fötts i Europa? Daniel Yousefis debut är en käftsmäll mot alla dem som inte vill inse att människor kommer att fortsätta behöva fly. På grund av krig, och i framtiden mer och mer på grund av klimatförändringar.