Ann-Mari och Nanna är goda vänner och grannar på Rödkallens trygghetsboende i Luleå. Dessutom har de barnbarn som gift sig med varandra, vilket lett till att de har gemensamma barnbarnsbarn.
När de ser tillbaka på sin barndoms jular känns det nästan overkligt.
– Tänk vilken stor skillnad det är jämfört med 80 år sedan, säger Nanna.
Ann-Mari bodde i Svartöstaden sina första fyra år. Hon hade två systrar. När hon var två år dog hennes pappa.
– Mamma blev ensam, så vi blev utackorderade, berättar hon.
Ann-Mari placerades hos en kvinna i Svartöstaden, men det fungerade inte särskilt bra, så istället fick hon flytta till en familj i Sundom med vuxna barn.
De nya föräldrarna hette Emanuel och Maria Larsson. Här blev Ann-Mari omhuldad och fick en bra uppväxt.
När Ann-Mari gifte sig och fick eget hem kunde hennes biologiska mamma komma och hälsa på. Hon uppskattade att de kunde behålla kontakten, men var aldrig ledsen över att vara fosterbarn.
– Mina nya familj var så snäll mot mig, säger hon.
Minnena från jularna hos familjen Larsson är ljusa. Hennes äldre syskon bakade kakor, bullar och anisbröd. Äldsta sonen skaffade julgran.
– Han var så noggrann att han kunde gå omkring två dagar i skogen för att hitta en vacker gran, berättar Ann-Mari.
Hennes fosterpappa var snickare och i snickarverksaten satte han in granen för att den skulle få torka innan den togs in.
På julafton åt de skinka och gröt. Grannens pojke klädde ut sig till tomte och Ann-Mari som var yngst brukade få flera julklappar.
Nanna i sin tur är uppvuxen i Aareavaara, 4,5 kilometer utanför Pajala vid Muonoälven, som nummmer fem i en stor syskonskara.
– Mor födde elva barn – tio hemma och ett på BB. Men det elfte levde bara ett dygn, berättar hon.
Familjen hade lantbruk med skog och mark och mellan fem och tio kor. Nannas pappa och de äldsta bröderna jobbade mycket i skogen, medan mamman var hemma och skötte barn, hushåll och ladugården.
Till jul slaktade de en gris och kanske en kalv och så gjorde de julmaten själva.
– Mamma tog reda på allting. Hon gjorde syltor och korvar. Tarmarna blev krovskinn och till och med huvudet kokades. Det fanns ingenting att köpa, vi hade ingen affär i närheten. De som inte hade kor, de hämtade mjölk från oss.
Även barnen hjälpte till och deras pappa – om han inte var i skogen.
Inför julen fick barnen också hjälpa till med att skura golvet. Hon minns särskilt hur de gjrode rent mellan brädorna i golvet med en spik.
Sent på kvällarna och nätterna bakade Nannas mamma julkakorna. Hon hade ett hårt jobb och så fort barnen blev gamla nog måste de hjälpa henne.
– När far och bröderna var i skogen, tvättade och stoppade mor strumpor sent på kvällarna eller nätterna. Jag vet inte när hon gick och la sig.
Julstjärnor var det viktigaste och så pepparkakor och vetebröd. Saffran var det inte tal om, det var ju så långt till affären.
På julafton när de klätt granen kom det ibland en tomte och hälsade på. Nanna minns en jul då hennes mamma hade sytt förkläden åt alla flickorna och stickat strumpor.
Vissa år hann hon inte slå in klapparna utan la dem i en hög där barnen fick gå hämta dem.
Ett år fick Nanna en celluloid-anka i julklapp.
– Det var första gången jag fick en köpessak.
Hennes äldre syskon som gick i skolan lärde sig svenska julsånger som de kom hem och sjöng i det annars finskspråkiga hemmet. Nanna lärde sig dem också. I övrigt kunde hon ingen svenska förrän hon började i skolan.
Både Nanna och Ann-Mari såg fram emot julen som något spännande.
– Det var lite lyxigare än vanligt, med mycket skinka och sådant, säger Nanna.
Hon minns att hennes lillebror väntade särskilt ivrigt på julafton.
– Mor hade gömt julkakorna på kallvindan. Men min bror hittade burkarna och var där och nallade, berättar hon och skrattar.
När de tänker på vilket överflöd som finns i samhället idag känns det väldigt längesedan de var små – långt före tv:ns tid.
Faktum är att de inte ens hade elektricitet varken hos Nanna eller Ann-Mari under deras första levnadsår. De värmde huset genom att elda i järnspisen och i öppna sidan. Ljus fick de av fotogenlampa eller gaslampa.
Nanna minns den dag då hon var tio år och det skulle komma el till byn
– Jag tittade åt grannens håll för att se efter om det började lysa samtidigt hos dem. De äldre skrattade åt mig och sa att det skulle komma samtidigt överallt. "Nej", sa jag, "det är inte säkert", berättar hon leende.
Efter det ersattes de levande ljusen i julgranen med elektrisk julgransbelysning.
– Pappa var inte knusslig, utan skaffade fort nya saker. Han var först med radio och tv i byn och mjölkmaskin också, berättar Nanna.
Var det skönt att få el?
– Jamenvisst det var ju en stor lättnad, säger Nanna och Ann-Mari instämmer.
Men var det inte mysigt också innan elen kom?
– Ja nu för tiden hade man kanske tyckt det, men då visste vi ju inget annat, säger Nanna.