"Är du i nostalgiåldern?", frågar en kollega som går förbi i korridoren. På Kalle Ströms skrivbord ligger en låda från det nedgångna filmföretaget Ilford. Utstrött omkring den, en mängd gamla fotografier av fordon och förare från företagets fyrtioåriga historia. Så, ja, visst har han anledning att vara nostalgisk.
För exakt 40 år sedan startade Kalle Ström en budfirma. Han hade i och för sig varken bil eller släpvagn – men varför skulle en sådan bagatell hindra honom? Utrustning gick ju att låna av pappa, och något behövde göras. Han hade fått nog av jobbet på järnverket.
– Man hade ju som inga ekonomiska resurser, så marknadsföringen bestod av att sätta upp anslag på affären, där du kunde rycka ett telefonnummer. Det var handskrivet, du vet, som det brukar se ut på en anslagstavla. ”Små transporter utföres till humana priser”, skulle jag kunna tänka mig att det stod.
Till en början fick åkeriet ”lite småkörningar”. Vändningen kom dock snart, i och med en nedärvd Volvo PV. Inte för att bilen någonsin sattes i bruk som transportfordon, men Kalle tog direkt ut den till en bilfirma och lyckades förhandla till sig en gammal lastbil i utbyte. Då kunde han utöka sin verksamhet, och börja köra ut möbler åt Domus Interiör de dagar då flyttlassen gick om kvällarna. Samtidigt fortsatte han jobba extra på NJA (nuvarande SSAB). Ett tag, i alla fall.
– Men det blev tillslut ohållbart att ha kvar bägge. Ofta kom jag försent, då jag planerat in någon transport på förmiddagen och skulle hinna till jobbet klockan två. Då blev den ibland halv fyra innan man var på plats. Och förmannen blev arg… ”Fan, Ström, har du varit och kört flytt nu igen?”.
Så Kalle sa upp sig från järnverket. Och som en förklädd välsignelse exploderade sedan förgasaren på hans gamla Ford Transit under ett uppdrag i Rutvik. Försäkringssumman som följde översteg lastbilens värde markant, och pengar kunde direkt återinvesteras i firman. En ny och bättre lastbil införskaffades.
– Jag hade det lite knapert ett tag, bodde i en lägenhet på Hertsön och hade ett skrivbord där jag kvällar och helger gjorde administrativt arbete, medan lastbilen stod på parkeringen. Jag tror inte att jag hyrde någon speciell, men det fanns ju uppställningsplatser. En del ställde husvagnar där, jag min lastbil.
Sakta men säkert började Kalles bud sedan växa. Firman blev för stor för skrivbordet, lägenheten och den fria parkeringen; för stor för hemmakontoret i den villa som han snart hade råd att flytta till; och till slut för stor för att bara vara Kalle själv. Företagets första anställda blev brodern Ingemar, 1978, och verksamheten flyttades till en terminalbyggnad i Södra hamn.
"Det rullade på", är ett utryck som Kalle Ström använder återkommande, då han beskriver budfirmans utveckling. Och det fungerar. Både som en ordlek och som en ganska passande beskrivning av de fyra decennier som passerat. En lastbil blev två, två blev tre och tre blev till slut 35. Lokalerna har bytts ut efter behov – totalt sex olika, gradvis större platser har det blivit – och idag äger de en stor byggnad ute på Storhedens industriområde. Dessutom har Kalles bud nuförtiden kontor i Umeå, samt bilar stationerade i Sundsvall och Stockholm.
Järnverksarbetaren som körde flyttlass på fritiden har blivit fyra delägare, 50 årsanställda och en flotta av fordon.