Det var den 19 augusti 2011. Ingmari Åbergs son, journalisten och musikern Jonas Redmo, 33, bodde i Sundbyberg men var på Söder i Stockholm för att hjälpa vänner att flytta. Sedan skulle han träffa sin före detta flickvän Sara som hade flyttat till Singapore men var på besök i Stockholm. Men det blev inget möte. I korsningen Renstiernas gata - Åsögatan blev Jonas påkörd av en bil där han gick på trottoaren. Han kastades i gatan med huvudet före. En ambulans var snabbt på plats och tog honom till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. Där konstaterade läkarna att han hade stora blödningar i hjärnan och var bortom räddning.
– Olyckan hände på kvällen. Jonas pappa och syster bor i Stockholm och tog sig snabbt till sjukhuset. Jag tog första flyget nästa dag. Så spänd som jag var då hade jag aldrig varit. Vad skulle jag möta? Men Jonas låg där precis som om han sov. Det fanns inte ett märke på honom, det var på baksidan av huvudet som han var skadad. Vi försökte prata med honom, men det gick ju inte. Vi kramade och pussade honom.
På eftermiddagen när familjen satt i ett annat rum kom en läkare och meddelade att Jonas, efter många tester av hjärnfunktionen, hade avlidit. Senare kom en sjuksköterska och frågade dem om de kunde tänka sig donation av Jonas organ.
– Sköterskan lade fram det på ett så bra sätt och vi tyckte att det var självklart att säga ja om organen skulle fungera. Vi fick också frågan om vi ville veta vad som skulle komma att hända med organen och svarade att vi ville det.
Familjen var kvar hos Jonas till kvällen. Veckan därpå samlades familj, släkt och många av Jonas vänner till en visning och tog farväl av honom.
– Vi blev ett 50-tal personer. Jonas låg där i "stjärngosseskjorta". Han hade spelat gitarr i tre band och hans musikervänner lade skivor i kistan. Hans före detta flickvän som är silversmed hade gjort ett hjärta med texten "Alltid i mitt hjärta" som hon skickade med. Det var så himla fint...
Rösten sviker Ingmari. Samtidigt påpekar hon att hon inte vill att vi ska göra en snyftartikel.
Till minnesstunden i en lokal på Medborgarplatsen kom det 350 personer.
– Jonas hade vänner över hela världen. Ett tag bodde han i USA. Minnesstunden var fantastisk. Vi var samlade i fem timmar.
Ingmari berättar att hon och Jonas brukade mötas på Medborgarplatsen när hon kom till Stockholm.
– Han log och sträckte ut armarna mot mig på långt håll. Jag sade "Here comes the sun" om honom.
Ingmari återgår till organdonationen. Omkring två månader efter att Jonas dog ringde en sjuksköterska från Karolinska sjukhuset och berättade för henne om tre personer som hade räddats till bättre liv tack vare donationen av hans organ.
– En 45-årig man hade fått Jonas hjärta, och det fungerade jättebra. En 26-årig man med Skelleftesjukan hade fått Jonas lever och tack vare det överlevt. En 20-årig kvinna hade fått celler från bukspottkörteln som gjorde att hennes kropp kunde producera eget insulin istället för att hon skulle ta diabetesmedicin.
Åren efter sonens död har varit jättejobbiga för Ingmari. Hon berättar att hon har klarat sig tack vare familj, vänner och inte minst arbetskamrater. Hon är handläggare på Luleå kommuns personalkontor.
– Förutom mina underbara arbetskamrater har jobbet i sig varit viktigt. Här är allt som vanligt. Rutinerna har varit oerhört viktiga för mig, säger hon där vi sitter i ett rum i Stadshuset.
Hon har börjat missionera om vikten av att människor pratar om och helst bestämmer sig för att säga ja till donation av sina organ.
– Jag tycker att alla borde fråga sig "Skulle jag vilja få ett organ av någon annan om jag var i behov av det?". Om svaret är ja följer frågan "Är jag själv beredd att ge mina organ till behövande?".
Ingmari påpekar att det går bra att säga ja till donation av vissa organ och nej till donation av andra.
Det är många människor som har frågat henne om det kändes bra att donera Jonas organ. Hon svarar så här:
– Vi får inte tillbaka Jonas men hans organ har hjälpt tre personer att må bättre. Att donera organ är den största gåva vi kan ge. Vilken solidarisk handling! Jag känner stolthet över att vi tog beslutet och jag tycker att fler ska göra det.